Sverige 2016. Regi: Kristian Petri. Medverkande: Lars Norén, Åsne Seierstad, Stellan Skarsgård, Björn Andresen. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.22.
Hotellresan börjar Kristian Petri i sin döde fars lägenhet i Rinkeby, för att i slutet kanske återförenas med denne bakom Hades portar vid Avernosjön. Däremellan besöker han en rad mer eller mindre berömda hotell i världen, och utan att spoila något kan jag säga att det inte precis rör sig om ökända kackerlacksdass som Lords i London. Nej, här vilar doften tung av det svunna ljuva livet från hotellens guldålder från tidigt 1800-tal till andra världskriget.
I början gör regissören något av en avsiktsförklaring om: ”Hotellet som fantasi, metafor, slott, konsumtionstempel, skräckfilm, flyktväg, dagdröm, paradis, helvete.” Fast mycket mer än turistbroschyr blir det inte när vi glider från den gamla borgarklassens lyxlekplats, anrika Danieli i Venedig, till Hollywoods klassiska partajställe Chateau Marmont och nutidens börsklippardagis: Marina Bay Sands i Singapore.
Det tar sig när Åsne Seierstad minns sina 101 dagar år 2003 på The Palestine Hotel i Baghdad, fast då handlar det mer om Irakkrigets vardag än själva hotellet. Riktigt bra blir det först när Lars Norén berättar uppväxtminnen från Gamla Järnvägshotellet i Genarp på 1950-talet, då guldåldershotellen var på dekis samtidigt som välfärdssamhället slog ut i blom. Här finns ansatser till en story om hotellet som metafor som gärna hade fått stå i fokus för filmen som helhet.
Hotellet har Petri presenterat som sista delen av en trilogi med Atlanten (1995) och Fyren (2000) som tidigare titlar. Tyvärr håller den inte samma klass. Förutom inslagen med Norén är tråden tunn och stundvis borta i det globala flanerandet. Flera utvikningar har högst perifera anknytningar till ämnet hotell.
Ett sådant exempel är Björn Andresens berättelse om sin gayikonroll i Luchino Viscontis Döden i Venedig (1971). Ok, filmen utspelar sig på Grand Hôtel des Bains på Lido, och Andresen får kliva in på det nu övergivna stället för att konstatera att det minsann inte ser ut som det gjorde då. Men varken hotellet i fråga eller hotellet som symbolplats har något att göra med inslaget om Andresens femton minuter av berömmelse. Som så mycket annat i filmen är det intressant, fast i en annan och mer djuplodande film.
Få upplevelser är så frustrerande som att se skissen till en bra film, och här rör det sig om flera sådana skisser. Utan inbördes samband.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-04-29.