USA 2016. Regi: Joel & Ethan Coen. Skådespelare: Josh Brolin, George Clooney, Scarlett Johansson, Alden Ehrenreich, Ralph Fiennes, Frances McDormand. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.47.
Förra gången bröderna Coen botaniserade i Hollywoods historia var i Barton Fink (1991), där komedin fick en ångestladdad skräckbetoning. Då var året 1941 och filmens titelperson en intellektuell New York-dramatiker modellerad på Clifford Odets som lockas med pengar och berömmelse till påhittade Hollywoodjätten Capitol Pictures (= MGM) för att skriva en tarvlig brottarfilm.
”Hail, Caesar!” utspelas tio år senare i en satirisk anda som är betydligt mer försonande gentemot drömfabriken. Borta är antisemitismen, översitteriet och rovdriften på medarbetare. Capitol Pictures har blivit ett trivsamt vuxendagis för knapert begåvade filmarbetare, som alla skyddas av fixaren Eddie Mannix (Josh Brolin) – bolagets hustomte.
MGM:s verklige Eddie Mannix var en tvivelaktig figur, som misstänktes ha maffiakontakter och för att ha varit inblandad i mordet på dåtidens Superman-stjärna George Reeves. Coen-brödernas Mannix är däremot en närmast idealistisk hjälte som tvekar inför ett toppjobb på flyg- och vapentillverkaren Lockheed för att ägna livet åt att rädda sina infantila skådespelare från sex- och spritskandaler.
En av dem är den löpska Esther Williams-kopian DeeAnn Moran (Scarlett Johansson), som blivit gravid med svenske regissören Arne Slessum (Christopher Lambert). Slessum håller dock fast vid fru och barn, som bor kvar i Malmö (!), så någon annan måste övertalas att ingå äktenskap – om så bara på papperet – med bolagets pengamaskin till sjöjungfru.
Mannix’ största huvudvärk är emellertid den Kirk Douglas-liknande festprissen Baird Whitlock (George Clooney), stjärna i kostsamma knasbibelspektaklet Hail, Caesar! A Tale of the Christ. För mitt under inspelningen av slutscenerna kidnappas Baird av ett gäng salongskommunister och förs till Malibu Beach där han får en virrig lektion i marxistisk historieuppfattning av professor Marcuse (John Bluthal).
På papperet ser filmen ut som en modern Bröderna Marx-fars, fast tempot sackar och det komiska stinget saknar Coen-brödernas välbekanta skärpa. Visst är det kul att som cineast pricka av alla de uppenbara förebilderna till gänget på Capitol Pictures: Hobie Doyle = Kirby Grant, Carlotta Valdez = Carmen Miranda, Burt Gurney = Gene Kelly, skvallerskribenttvillingarna Thora & Thessaly Thacker = Louella Parsons & Hedda Hopper. Och visst börjar filmen bra med både kvicka oneliners och vältajmad situationshumor.
Men snart trampar storyn vatten, skämten blir blekare och musikalnumret är långt under Gene Kelly-klass. Möjligen ska Hail, Caesar! vara en komedi om glamouriserad medelmåttighet, men det gestaltar man knappast med ett medelmåttigt manus och dito regi. Som bröderna Coen tidigare visat i bland annat The Big Lebowski kräver nämligen skildringen av fårskallighet ett intelligent handlag.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-02-19.