Estland 2014. Ristuules. Regi: Matti Helde. Skådespelare: Laura Peterson, Tarmo Song, Mirt Pregel, Ingrid Isotamm. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.27.
Estland under andra världskrigets skiftande ockupationsmakter, Sovjetunionen och Nazityskland, är ett ännu omstritt historiskt kapitel av fruktansvärda krigsförbrytelser. Där vindarna möts väljer att fokusera på ett enskilt livsöde med början sommaren 1940. Hennes och familjens skakande livsöde görs i filmen till en berättelse om nationen som oskyldigt offer.
Upptakten är några bilder från en synbart sorglös Carl Larsson-tillvaro i ett vackert hus med stor trädgård. Där bor mamma Erna (Laura Peterson), pappa Heldur (Tarmo Song) och dottern Eliide (Mirt Preegel). När Röda Armén tågar in den 14 juni slås familjen Tamms värld i spillror över en natt.
Hemvärnsmannen Heldur tas in till förhör, tortyr och summarisk avrättning utan rättegång. Erna och Eliide fraktas i godsvagnar med hundratals andra kvinnor och barn till tvångsarbete i en kolchos, där många dog av svält, sjukdomar och andra umbäranden. Resten tvingades arbeta kvar fram till avstaliniseringens töväder under Chrusjtjov i slutet av 1950-talet.
Filmen gestaltar brottstycken ur Ernas brev till en vän som lyckats fly innan kriget kom till Estland. Medan en berättarröst läser på ljudbandet ser vi svartvita scener ur breven skildrade i levande tablåer. Kameran åker ljudlöst omkring bland de stillastående skådespelarna i bildrummet.
Vi ser frusna ansiktsuttryck, gester, ibland stannar kameran vid någon detalj. Det uppstår ett slags 3D-effekt, som om vi vandrade in i en serie gamla fotografier. Endast några få inslag av rörliga bilder bryter mönstret.
Poängen är förstås att vi inte bara ska betrakta tablåerna som bilder ur Ernas berättelse utan också som bild av hennes känslotillstånd. Livet är ju i Estland. Den långa och svåra deportationen blir till ett sömngångartillstånd av overklighet. Som en pausknapp på tillvaron.
Regissören Matti Heldes iscensättning är stilfull, elegant, men också monoton i långfilmsformatet. Han är lite för förtjust i kamerapiruetter runt de mänskliga marionetterna, mindre intresserad av människorna De senare framstår som symbolfigurer snarare än personer av kött och blod. Hade man varvat tablåerna med tillbakablickar i form av spelscener – kanske i färg – skulle den konstnärliga effekten av tablåerna förmodligen blivit större. Framförallt eftersom vi då kommit filmens huvudpersoner närmare.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-08-12.