Kina/Frankrike 2015. Bei xi mo shou. Regi, foto: Liang Zhao. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35.
Monstret Behemoth är ”den främsta av Guds skapelser” står det i Bibeln (Job 40:14). Leviatan härskar i havens avgrundsdjup, men Behemoth har jorden som sina domäner. Med en aptit som kan sluka hela berg och dricka hela floder gestaltar varelsen Guds enorma makt att också kunna förgöra.
Liang Zhaos Behemoth är ett slags syskonfilm till amerikanska Sensory Ethnography Labs Leviathan (2012). I stället för en brutal resa genom en flytande dödsfabrik betraktar vi här ett vidunder som äter landskap och människor.
Det är med skräck och fascination filmen blickar ut över ett ödeland av Grand Canyon-format, inramat av den vackra mongoliska steppen i norra Kina. Oräkneliga maskiner hämtar kol och mineraler. De körs till fabriker, där arbetare med livet som insats producerar råvaror till den nya supermaktens skrytprojekt.
Ett sådant är den namnlösa spökstad av höghus och vägar vi besöker. Runt om i landet finns många fler, enligt uppgift; monumenten över tillväxtmonstrets vansinne.
Behemots framfart har ett högt mänskligt pris. I baracker smutsiga som stendammsskadade lungor sover gruvarbetarna. Kring fabrikerna bor familjer i torftiga skjul. Många dör i förtid. Vi möter deras blickar i dödens väntrum på sjukhuset. I slutbilderna ser vi hur anhöriga försöker skapa uppmärksamhet kring de omänskliga livsvillkoren.
Tack vare Zhaos gerillafilmning under gruv- och fabrikschefernas radar får vi bevittna det ekonomiska undrets baksida i Kina. Men det är inget ordinärt reportage eller debattinlägg, utan en poetisk utforskning som borrar sig vidare.
Zhao söker kärnan i ekonomismens sätt att se världen, där varken människan eller naturen har något egenvärde. Allt är bara resurser för exploatering och varuproduktion. Spåren syns filmens närbilder på arbetare, ett grepp som påminner om klassiska fotoreportage i depressionens USA på 1930-talet.
I landskapet ligger ibland en naken man hopkrupen i fosterställning. Ibland ramas han in av ett industriellt ödeland, ibland av grönskande stepp. Symbolikens innebörd går ingen förbi.
De enda orden som hörs är valda citat ur Dantes Den gudomliga komedin. Vandringarna genom helvetet och infernot till paradiset får emellertid en ironisk innebörd eftersom vår färd från gruvan till fabriken och slutligen till spökstaden knappast uppenbarar någon gudomlig plan eller sanning. Endast ett själlöst kulissbygge.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-11-04.
