Australien/Turkiet/USA 2014. Regi: Russel Crowe. Skådespelare: Russel Crowe, Olga Kurylenko, Yilmaz Erdogan, James Fraser. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.
Berättelsen om den åldrade australiske bonden Connor (Russel Crowe) som 1919 åker till slagfältet vid Gallipoli i Turkiet i hopp om att hitta kvarlevorna efter sina tre stupade söner har alla förutsättningar för att bli en gripande film. Om det mänskliga priset för kraftmätningen mellan härskarklasserna i konkurrerande imperier. Mer specifikt om hur australier och nyzeeländare betraktades som andra klassens soldater, alltså helt försumbar kanonmat, av de brittiska befälhavarna.
Fast den filmen heter Gallipoli och gjordes 1981 av Peter Weir. Crowes bidrag till historieskrivningen, som på svenska skulle heta Slagrutemannen, är däremot ett vykortsförskönat, sentimentaliserat och alltigenom förkonstlat haveri. Bitvis är den som en reklamfilm från Turkiska Turistrådet, komplett med ett storögt besök i Hagia Sofia.
The Water Diviner är också regidebuterande stjärnan Crowes gyllene tillfälle att hylla sig själv. Som Connor är han inte bara Australiens snyggaste bonde som omedelbart får kvinnornas blickar på sig när han anländer till Istanbul, utan också en slagruteman med övernaturliga förmågor. Hemma på gården hittar han med osviklig precision vatten i det ökentorra landskapet, och i Gallipoli dröjer det knappa sekunderna innan han står på exakt den punkt där sönerna sköts ner.
Inte heller den krystade kärlekshistorien med turkiska änkan Ayshe (Olga Kurylenko) saknar new age-flummiga övertoner när hon söker insikt om sitt hjärtas hemligheter i kaffesumpen. Meningen är förstås att vi ska dra efter andan och tänka att här är minsann två själar sammanflätade av ödets krafter. Om man nu lyckas tränga bort alla tankar på enfalden i en sådan föreställning, vill säga.
Men grundskottet för filmen är berättelsens flagranta historieförfalskning för att behaga medproducenterna och dagens makthavare i Turkiet. Följaktligen har folkmorden på armenier, greker och assyrier trollats bort så att de turkiska officerare blir vår hjältes allierade och nu kan framstå som ett gäng hyvens grabbar. Ja, filmen drar sig inte för att göra matinéfilm av det grekisk-turkiska kriget (1919–22) när tåget som Connor och hans turkiska kompisar åker med attackeras av ett gäng primitiva, skitiga och blodtörstiga greker. Om filmen i övrigt är eftergiven och tillrättalagd så blir den här direkt plump.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-05-08.