USA 2015. Regi: Guy Ritchie. Skådespelare: Henry Cavill, Armie Hammer, Alicia Vikander, Elizabeth Debicki. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.56.
Instängda på superskurkarnas hemliga militärbas och utan några flyktvägar i sikte, försöker den omaka duon Napoleon Solo (Henry Cavill, Man of Steel) från CIA och Illya Kuryakin (Armie Hammer, The Lone Ranger) från KGB förgäves undkomma med motorbåt. Under jakten hamnar Solo i vattnet, simmar i land, sätter sig i en lastbil, korkar upp en flaska god Chianti och lutar sig tillbaka för att till tonerna av en italiensk popsång avnjuta avslutningen, då skurkarna spränger båten och låter Kuryakin drunkna.
Sedan kör han lite lojt lastbilen över skurkarnas båt och låter den sjunka ner i vattnet tills hans medvetslösa, sjunkande partner hamnar i strålkastarnas ljus. Strax därefter är Kuryakin återupplivad och de båda i säkerhet utanför basen. Som genom ett trollslag.
Scenen är typisk för Guy Ritchies (Sherlock Holmes) filmatisering av den populära tv-serien Mannen från U.N.C.L.E. (1964–68). Just som actionförloppet ska kicka in en högre thrillerväxel drar filmen ner tempot i stället. Vi rycks ur stämningen för att med ironisk blick betrakta scenen som ett elegant iscensatt men stendött popkonstverk.
Visst fanns det liknande självmedvetna grepp i det James Bond-influerade originalet – Ian Fleming var rådgivare till seriens skapare, Sam Rolfe – men i ett långfilmsformat för bio blir det snabbt tröttande. Särskilt som även handlingens tunna, långsökta och i finalen rent av tramsiga konstruktion kontrar all inlevelse.
Samtidigt missar Ritchie och medförfattaren Lionel Wigram det som är så unikt med originalet, nämligen hur det speglar avspänningen i kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen efter Kubakrisen. Visserligen utmålades Robert Vaughns Solo som den frifräsande playboyen, med det var David McCallums popsångarsnygge Kuryakin – ursprungligen tänkt att bara vara en bifigur – som blev publikens och särskilt flickornas favorit. En sovjetisk spionhjälte i amerikansk tv. Unikt!
Filmversionen skildrar i stället sextiotalets mitt som kalla krigets istid och Kuryakin som propagandaklichén av den robotliknande mordmaskinen från KGB. Han tinar visserligen upp något under filmens gång, men vi påminns då och då om att det döljer sig en tickande bomb av våldsvansinne under stenansiktet. I gengäld har Solo gjorts till en narcissistisk och arrogant skitstövel som knappast heller väcker några sympatier.
Mitt emellan dem står Alicia Vikanders föga övertygande rollfigur, den östtyska bilmekanikern Gaby Teller. Hon ska föreställa en oskuldsfull bricka i spionspelet som snart visar sig ha ett alldeles eget uppdrag i bakfickan. Problemet är bara att Vikander får både manuset och sin nätta fysik emot sig. Exempelvis i den illa genomtänkta scenen då Teller ska visa prov på att hon är en ”stark kvinna” genom att brotta ner den femtio kilo muskler tyngre Kuryakin i akt och mening för att förföra honom.
Filmens taskiga marginalisering av henne följer mönstret från Ritchies homoerotiska fixering vid grabbiga bromanser – se Sherlock Holmes-filmerna – fast inte heller mellan Solo och Kuryakin slår det några gnistor att tala om. Den ende med liv och lust i blicken är faktiskt Hugh Grant som Alexander Waverly, brittisk spionchef i snobbig överväxel. Ändå får han bara några få minuter av en speltid som mest ägnas åt en turistvandring genom sextiotalet som karikerat vaxkabinett.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-08-14.
3 x tv-hjältar från 1960-talet som kan dyka upp på bio
The Girl from U.N.C.L.E. (1966–67). Med tanke på det flyt Alicia Vikander har just nu i filmkarriären skulle det inte förvåna om hon axlar Stephanie Powers mantel från denna spin-off till den manliga U.N.C.L.E.-serien.
The Avengers (1961–69). 1998 års försök att filmatisera den brittiska kultserien med Uma Thurman och Ralph Fiennes i huvudrollerna floppade, men eftersom minnet är kort hos dagens publik görs det säkert en reboot inom kort.
Columbo (1968–2003). Den medelålders kantstötta men klipska snuten är en sliten kliché. Fast kan man hitta en lika älskvärd och intelligent skådespelare som Peter Falk till titelrollen förvånar det inte om Columbo tar klivet upp på bioduken. Om inte annat så för att locka den köpstarka äldre publiken.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-08-14.