The Duke of Burgundy – Michael Tapper

Storbritannien 2014. Regi: Peter Strickland. Skådespelare: Sidse Babett Knudsen, Chiara D’Anna, Kata Bartsch, Fata Mohamed. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.44

Peter Strickland har inspirerats av EuroSleaze, en kinky genre som på 1960- och 70-talen blev känd för Jean Rollins och Jess Francos mjukporriga skräckfilmer. I sin mer pretentiösa tappning har Strickland dock tagit bort både porr och nakenhet för att, enligt egen utsago, finna den känslomässiga sanningen i genren. Själv hittar jag varken någon sanning, erotik, underhållning eller något annat väsentligt i denna nära-döden-upplevelse av akut konstnärlig syrebrist.

Filmen utspelar sig i en sagoaktig centraleuropeisk herrgårdsmiljö (gestaltad av ungersk landsbygd) enbart befolkad av kvinnliga, sadomasochistiska lepidopterologer – fjärilsforskare. Här plågar dominatrixen Cynthia (Sidse Babett Knudsen från tv-serien Borgen) sin slav Evelyn (Chiara D’Anna) – och publiken – med idel trista hushållssysslor, som sedan får tummen ner och föranleder bestraffning. Det senare förläggs, sedesamt nog, bakom stängda dörrar.

Själv har jag aldrig fängslats av EuroSleazens värld av teatrala sexlekar, ibland kryddade med lesbiska vampyrer och syndiga dvärgar. Det fanns dock en som gav genregreppen en politisk udd genom att låta dem spegla fascismens perversa människosyn: Pier Paolo Pasolini med Salò, eller Sodoms 120 dagar. Några politiska avsikter har inte Strickland; fan vet vad han vill med The Duke of Burgundy, vars titel hämtats från det engelska namnet på gullvivefjäril.

Tempot är långsamt, berättandet repetitivt. Till lättklassisk syntmusik bjuds vi på långa, poänglösa scener av stövelputsning, tvätt och städning varvade med föreläsningar och dröminslag på tema fjäril. Ibland ser filmen ut som en talanglös parodi på Peter Greenaways åttiotalsfilmer.

Mot slutet får Cynthia ett sammanbrott som för en minut bryter monotonin. Men vid det laget är inte många vakna i biosalongen.