Selma – Michael Tapper

USA/Storbritannien 2014. Regi: Ava DuVernay. Skådespelare: David Oyelowo, Tom Wilkinson, Carmen Ejogo, Lorraine Toussaint, Oprah Winfrey, Tim Roth. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.08.

Det mest slående med den här dramatiseringen av rösträttsdemonstrationerna mellan Selma och Montgomery i Alabama den 7 till 25 mars 1965 är att ämnet är lika aktuellt nu som då. Visserligen har Martin Luther King fått en nationell helgdag och den gamla demonstrationsvägen har blivit en turistattraktion. Men så här femtio år efter att president Lyndon B. Johnson signerade 1965 års rösträttslag under opinionspress efter demonstrationerna har utvecklingen snarast rullats tillbaka.

Krångligt registreringsförfarande för de som vill rösta har kompletterats med nya bestämmelser som slår specifikt mot den afroamerikanska befolkningen. Bland annat har fängelsedömda – varav en överväldigande majoritet utgörs av afroamerikaner – fått sin rösträtt permanent upphävd i tretton delstater. De senaste åren har dessutom Georgia, Mississippi och Texas gått i spetsen för en lagstiftning om att röstande måste ha identitetskort med foto, något som utestänger samhällets fattigaste – mestadels afroamerikaner och hispanics.

Selma handlar om slutet för de så kallade Jim Crow-lagarna som legaliserade apartheidpolitiken i sydstaterna. Rösträttshindren var en viktig del av dem eftersom den garanterade vit överhöghet även i områden med afroamerikansk majoritet. Man ska då komma ihåg att också chefer för polis- och sheriffmyndigheterna tillsätts genom allmänna val i USA. Och i Södern har ordningsmakten varit ökänd för att medverka i lynchningar och samarbeta med Ku Klux Klan. Även detta har fått ny aktualitet i VECKANS UTREDNINGRAPPORT OM DE SYSTEMATISKA POLISÖVERGREPPEN I FERGUSON, MISSOURI.

Med det i åtanke borde brittiske författaren Paul Webbs manus till Selma vara ett hett byte i filmbranschen. Men sedan 2008 har regissörer som Michael Mann, Spike Lee och Stephen Frears gått bet på att hitta finansiering. Först sedan Brad Pitts bolag Plan B, Oprah Winfreys Harpo och Pathé UK kommit till undsättning kunde filmen göras för den blygsamma summan 20 miljoner dollar med afroamerikanska Ava DuVernay i registolen.

Resultatet har blivit en ensemblefilm med både kända och okända namn driven av påtaglig entusiasm och energi. Till stor del har man spelat in på platserna för händelserna, och i centrum står ett komplext porträtt av Martin Luther King (David Oyelowo). Eftersom Steven Spielberg köpt rättigheterna till Kings många kända tal fokuserar filmen i stället på King som politisk aktivist, och det är bara till berättelsens fördel. Därmed besparas vi högstämda föreläsningar till änglakörmusik till förmån för fysisk handlingskraft, och det är precis vad King visar prov på i Selma.

Här står han på höjden av sin politiska bana. Han har nyss tilldelats Nobels fredspris och tänker utnyttja sitt politiska inflytande för att både ena medborgarrättsrörelsen och få igenom sina krav i en ny lagstiftning. Mot sig har han inte bara reaktionära och rasistiska sydstatsdemokrater som George Wallace, delstatsguvernör i Alabama, utan också en sydstatsdemokrat till president i Lyndon B. Johnson (Tom Wilkinson) som visserligen är reformvänlig men också en krass taktiker.

Då bestämmer sig King för att använda den gamla medieklichén ”if it bleeds, it leads” till sin fördel. Genom att välja Selma, Alabama, där sheriffkontorets chef Jim Clark leder en sällsynt brutal polisstyrka tänker han tvinga fram en rad blodiga konfrontationer som gjorda för krigsliknande pressfoton, tv-bilder och braskande huvudrubriker. Först så kan den amerikanska opinionen väckas och pressa presidenten till handling.

Kring King samlas en rad kända namn, som Malcolm X (Nigel Thatch), Andrew Young (Andre Holland) och Diane Nash (Tessa Thompson), men även hos många i den stora massan anar vi livsberättelser som gjorda för film. Just i mängden av små scener som ytligt sett inte har med själva marschen att göra får vi ett kalejdoskop av livsöden och personporträtt som fördjupar förståelsen av de fruktansvärda livsvillkor som manade till kamp.

Öppningsscenen då Annie Lee Cooper (Oprah Winfrey) försöker registrera sig för att rösta men under förnedrande former nekas av en skadeglad och imbecill tjänsteman är ett drabbande exempel på rasismens vardag. När hon senare får några batongslag av Jim Clark (Stan Houston) och bestämmer sig för att klappa tillbaka, då har hon i alla fall min fulla förståelse. Scenen följer på att King för femtioelfte gången varit i Vita Huset för motta vänliga ord och många löften men inga beslut i sakfrågan från en alltmer irriterad president Johnson.

Förutom en lång och saggig scen när också George Wallace (Tim Roth) hälsar på i Ovala Rummet och de många brittiska skådespelarnas lite ostadiga sydstatsdialekter är porträttet av Lyndon B. Johnson det enda som jag känner mig tveksam till. Oslipad och rent av burdus kanske, och med upptrappningen av Vietnamkriget på sitt samvete. Samtidigt var han en arbetsmyra som fick igenom många betydande sociala reformer.

Annars ger filmens mix av lokala incidenter och storpolitik – allt övervakat av J. Edgar Hoovers (Dylan Baker) FBI – en konkret bild av sammanhangen i smått och stort. Det är än viktigare idag när vi i så hög grad omsluts av ett mediebrus som gör politikens betydelse i vardagen abstrakt och svårgenomskådlig. Dessutom har man lyckats med att skildra en folkets historia i ett kort men avgörande ögonblick.

3 x Medborgarrättskamp

I nattens hetta (1967). ”They call me Mr. Tibbs!” ryter Sidney Poitiers Philadelphia-snut till när sydstatskollegan frågar vad han kallas, med det nedlåtande tillägget ”boy”. Repliken ligger sedan många år högt på listan över Hollywoods populäraste filmcitat.

Eyes on the Prize (1987/90). Kritikerhyllad och prisbelönt tv-serie i 14 avsnitt om medborgarrättsrörelsens kamp från 1954 till 1985. Titeln är hämtad från rörelsens slogan om att ”hålla ögonen på slutmålet”, det vill säga fullständig etnisk jämlikhet. Den hörs även i Selma.

Malcolm X (1992). Spike Lee slutförde författarna James Baldwins och Arnold Perls tjugo år gamla manus efter Malcolm X:s självbiografi till ett fängslande och komplext personporträtt med Denzel Washington i titelrollen. Bråken kring filmen speglade kontroverserna kring X själv, men numera räknas den till klassikerna.