Leviatan – Michael Tapper

Ryssland 2014. Левиафан Regi Andrej Zvjaguintsev Manus Andrej Zvjaguintsev, Oleg Negin Förlaga Novell Titel “Jobs Bok” (Bibeln) Författare okänd Foto Mikhail Krichman Klipp Anna Mass Scenografi Andrej Pokratov Kostym Anna Bartuli Musik Philip Glass. Med Aleksej Sebrjakov Nikolaj, kallad Kolya Vladimir Vdovitjenkov Dmitrij Seleznjov Elena Ljadova Lilja Roman Madjanov borgmästare Vadim Sheljevat Sergej Pokjodev Roma. Producent Aleksandr Rodnjanskij Produktionsbolag Non-Stop Productions med stös av Ryska Kulturdepartementet. Längd 2.21. Bluray Artificial Eye (UK). Extramaterial Bakom-kulisserna-film, intervju med Andrej Zvjagintsev, bortklippta scener.

Pribrezjny i nordvästra Ryssland. Bilreparatören Koyjas mark och hus – ett arv som vandrat i flera släktled – ska exproprieras. Borgmästaren Vadim Sheljevat har stolt förklarat att det ska byggas ett kommunikationscenter vid Kolyas vik i stadens utkant. Kolya själv misstänker att det ska bli ett privat palats för denne lokale furste uppbackad av gangsters och en korrumperad rättsapparat. Med stöd av sin andra fru Lilja och sonen Roman söker han hjälp hos sin vän från militärtjänsten, Dmitrij Seleznjov, numera en prominent advokat i Moskva.

Dmitrij har samlat en mapp med bevis för borgmästarens alla smutsiga affärer och förbindelser och använder den som utpressning för att tvinga fram en bättre ersättning för Kolyas hus. Borgmästaren ber om några dagars respit inför ett nästa möte och ger ett vagt löfte om att gå kraven till mötes. Därefter mobiliserar han sina kontakter inom polisen och domstolsväsendet för att hitta en snabb utväg med tanke på att det stundar val inom ett år. Under tiden inleder Lilja och Dmitrij en kärleksaffär bakom ryggen på Kolya. Förhållandet avslöjas dock av Roman under en utflykt med några vänner, och Kolya misshandlar både Dmitrij och Lilja.

Dagen därpå utsätter borgmästaren Dmitrij för misshandel och skenavrättning och skrämmer honom att åka tillbaka till Moskva. Lilja och Kolya försonas, men i gryningen dränker sig Lilja i havet nedanför huset. Kolya arresteras och åtalas för att ha mördat Lilja, och med förfalskade bevis döms han till femton års fängelse. Roman omhändertas av Kolyas närmsta vänner, en trafikpolis som medverkat till Kolyas straff och dennes fru. Medan huset rivs går borgmästaren på gudstjänst och förklarar för sin son att Gud ser allt.

Det har inte oväntat skrivits mycket om filmen som en allegori över Vladimir Putins vanstyre med korruption och maktmissbruk, särskilt som ett stort porträtt av Den Store Ledaren hänger på borgmästarens kontor. Under en utflykt vankas det också prickskyttetävling på gamla sovjetiska pampar, med antydan om att samtida motsvarigheter kommer att inkluderas i senare tävlingar. Kulturministeriet bidrog likväl med över en tredjedel av budgeten och anmälde filmen som landets officiella bidrag till nomineringarna inför Oscarsgalan. Där snuvades den på priset för bästa utländska film av polska filmen Ida, men vann i gengäld en Golden Globe i samma kategori samt manuspriset på Cannes-festivalen.

Först efter att den vunnit en stor spridning i utanför landet, med artiklar och recensioner i släptåg som fokuserade på den politiska allegorin, började det knorras över Zvjaguintsev och hans film i hemlandet. Kulturminister Vladimir Medinskij deklarerade att Leviatan visserligen visade prov på konstnärlig begåvning men att han själv ogillade filmen, och i ryska medier har regissören inte oväntat angripits i klassiska landsförräderitermer av att ha förtalat och smutsat ner Rysslands anseende i omvärlden. Då har kritiken inte bara gällt den politiska undertexten utan också skildringen av livsstilen i Pribrezjny – spelad av trakten kring Murmansk och av småstaden Teriberka vid Barents Hav – med fattigdom, supande, grovkornigt språk (här misstänker jag att översättningen tonat ner åtskilligt) och en blomstrande vapenkultur. Som en följd har Leviatan fått en mycket begränsad spridning utanför storstäderna i Ryssland.

Men Andrej Zvjaguintsev har i intervjuer betonat inspirationskällor som inte bara har med förhållandena i hemlandet att göra och som pekar på det han ser som ett tidlöst och universellt samhällsproblem kring maktmissbruk och urholkad samhällsmoral. Själva storyn säger han sig ha hämtat från en amerikansk rättsskandal 2004 med snarlika ingredienser och förlopp som i filmen. Till det har han lagt tydliga referenser till den bibliska berättelsen om Job, och för den som sett sovjetisk 1920-talsfilm är den ortodoxa prästens förtroliga möten med och uttalade stöd för borgmästaren i hans mörkaste maktövergrepp ingen nyhet. Här kan man se det som en ironisk kommentar till det gamla feodala och vidskepliga Rysslands återuppståndelse i modern skepnad. Den tragiska undertonen och melodramatiska inslag som Liljas självmord är klassiska för den ryska berättartraditionen, och den som intresserat sig för svensk stumfilmsexport vet att filmerna ofta klipptes i olika versioner för att passa olika länder. Filmer som skeppades till Ryssland försägs ofelbart med tragiska slut.

Titeln Leviatan antyder en koppling till den brittiske filosofen Thomas Hobbes mest berömda bok, som utgår från Guds andra tal till Job i kapitlen 40–41 där han jämför sig med odjuren Behemot och Leviatan. I texten träder den godtyckligt straffande och dömande gudomligheten, talande nog kallad Herren, fram som ett groteskt monster och själva urtypen för den furste som Macchiavelli senare skulle porträttera mer i detalj: allsmäktig, narcissistisk och fullständigt hänsynslös. Hobbes försökte i sin bok göra sin enväldige kung av Guds nåde till en förnuftets riddare i en värld styrd av drifter, främst egoismen. Men Zvjaguintsev återger fursten hans sanna ansikte som brutal tyrann, vars destruktiva maktutövning sker med kyrkans goda minne, för att inte säga entusiastiska uppbackning. Vid ett tillfälle vacklar nämligen borgmästaren i sin moralvidriga övertygelse om rätten att ödelägga andras liv. Då ingriper prästen med argumentet att det är det enda alternativet, allt annat skulle betraktas som ett tecken på svaghet.

Eftersom jag nyligen skrivit en essä om Bibelns Noa-berättelse i Gamla Testamentet (se ESSÄER) blir den bibliska symboliken särskilt intressant. Likt Jobs Bok har nämligen filmen Leviatan inget av den goda och försonande allsmäktiga övermakten, bara ett oreserverat anspråk på absolut godtycklig maktutövning som kräver total underkastelse. När Kolja väl hamnat bakom lås och bom skrockar borgmästaren att det var ju bra att denne då får veta sin plats. Sedan beställer han in en flaska vodka till. Enda gången det kommer ett stråk av sorg över honom beror det på ett anfall av självömkan.

Porträttet av denne rundlagde, självtillräcklige mat- och spritmissbrukande patriark är för en svensk åskådare inte helt olikt Leif G.W. Perssons skräcksnut Evert Bäckström, inte minst för att borgmästaren också rent fysisk är dennes dubbelgångare: ”Liten, fet och primitiv men vid behov kunde han vara både listig och långsint.” Roman Madjanov spelar honom med påtaglig inlevelse, kanske för att han – som Bob Hoskins förklarade om sin talang för att spela gangsterbossen i The Long Good Friday – är högst välbekant med rolltypen utifrån egna erfarenheter. Det de ser ut att gälla ensemblen överlag; rolltolkningarna förefaller alla hämtats ur egna, personliga erfarenheter och möten – återgivna med absolut gehör. Trots de melodramatiska inslagen är prestationerna högst realistiska och övertygande. Varje stavelse, min, gest, replik, blick, kroppsspråkliga uttryck är som en finslipad pusselbit i helheten.

Speltiden må vara lång, nästan två och en halv timme. Ändå finns det inget dödkött i berättandet. Tvärtom förlitar sig Zvjagintsev på åskådarens förmåga att själv pussla ihop detaljer och ledtrådar. Vi får till exempel inte reda på hur Kolja och Dmitrij känner varandra sedan tidigare förrän vi som hastigast under en scen mot slutet av filmen ser dem på en bild tillsammans i uniform. På samma sätt får vi aldrig se när Roman upptäcker att Dmitrij och Lilja har samlag i avskildhet under utflykten med prickskyttetävlingen, inte heller när Kolja sedan misshandlar dem båda. Först efterhand under scenerna som följer kan vi pussla ihop vad som egentligen hänt.

För den som bevittnat förfallet i berättarkonsten på bio (se till exempel Mr. Turner i BLOGG #13), främst till följd av bristen på begåvade manusförfattare, är Leviatan en konstnärlig frisk fläkt. Zvjaguintsevs fingerfärdighet i att ledsaga oss genom handlingen kan jämföras med det klassiska Hollywoods främsta namn. Och genom sin drastiska redigering av huvudstoryn får de inskjutna landskapsbilderna och dröjande scenerna där personteckningarna fördjupas, ibland bara med en blick eller mimik, extra kraft. Till sin hjälp har han ett gott öga för bildkomposition med hjälp av filmfotografen Mikhail Krichman. Anna Mass’ utsökta klippning är musikaliskt njutbar i sina exakta skiften mellan scener och i sina tempovariationer i samklang med den dramatiska kurvans svängningar.

Som extra finess har man under landskapsbilderna i början och slutet använt sig av utdrag ur Philip Glass’ musik till hans opera om den egyptiske faraonen Akhenaton. För den filmhistoriskt bevandrade påminner de inledande och avslutande tonerna i Leviatan om Glass’ tidigare komposition till dokumentären Koyaanisqatsi (1983). Det är en profetia om en värld ur balans under ett samhälle som antagit formen av ett industriellt odjur på väg att sluka och förgifta allt i sin väg bara för att sedan dö till följd av sina härjningar. Symboliken är passande även för en film, vars centrala metafor är skelettet efter en strandad Leviatan.