Kingsman: The Secret Service

Storbritannien 2014. Regi: Matthew Vaughn. Skådespelare: Taron Egerton, Colin Firth, Samuel L. Jackson, Mark Hamill. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.09.

Matthew Vaughn är en av Guy Ritchies lärjungar. Regidebuten LAYER CAKE (2004) tog jag som en uppgörelse med Ritchies dumreaktionära machofantasier, där brutal sexism, vapenfetischism och översittarmentalitet är grundstenarna i sagobetonade, postmodernt metafilmiska och förment komiska actionintriger. Med bioaktuella Kingsman: The Secret Service är Vaughn emellertid tillbaka i Ritchie-fållan med en James Bond-pastisch som hyllar seriens mest korkade period under Roger Moore.

När dagens 007 anammat Bourne-seriens kritiska blick på underrättelseverksamheten, kontrar Vaughn alltså med en gubbsjuk och chauvinistisk hyllning till gamla imperiefantasier kryddade med ovanstående ingredienser från läromästaren Ritchie. Lika trist som filmens metafilmiska lekar med Bond är den upplöjda kritikerfåran av bedyranden om att det här bara är opolitisk och harmlöst ”busig” underhållning, sagt av dem som gärna framhåller rasism, sexism och rätten att sparka neråt som yttrandefrihet på högsta nivå.

Frågan bara om dagens tonårspublik kommer att skrocka i kapp med superskurken Valentine (Samuel L. Jackson) och hans motståndare, Kingsman-agenten Galahad (Colin Firth), till repliker som ”Inget slår en långsökt gammal spionintrig!”. Eller ens dra på smilbanden när handlingen gör allt för att bevisa att den är skåpmat i välbekant förpackning. Tillåt mig tvivla.

Liksom i förra Bond-imitationen, megafloppen Stormbreaker (2006), är huvudpersonen – kallad Eggsy – en pojkbandsstajlad, halvkriminell outsider från arbetarklassen och skurken en miljöaktivistisk amerikansk technoguru. Vid sidan av de sedvanliga ingredienserna – knasiga konspirationer, ännu knasigare vapen, produktplaceringar, extremsporter (parkour), blodiga närstrider med mera – försöker man uppdatera Bond-filmernas ideal om snobberi med våld.

Det gamla överklassnobberiet från inavelskulturen på Oxford- och Cambridge-universiteten får nämligen stå tillbaka för ett nytt byggt på meritokrati. Det borgerliga gentlemannaidealet, med rötterna i medeltidens aristokratiska riddarkultur, lever visserligen kvar och gestaltas i Kingsman-organisationens Camelot-inspirerade kodnamn för sina medarbetare. Chefen kallas Arthur (Michael Caine) medan agenterna har namn från riddarna kring runda bordet (Galahad, Lancelot med flera) och Merlin (Mark Strong) blir motsvarigheten till Q.

Men i nyliberal anda försöker man ge sken av förändring bort från ärvda privilegier till privilegier baserade på individuella meriter. Nonsens förstås eftersom man inte för en sekund ifrågasätter den rådande samhällsordningen, byggd just på en cementerad hierarki utifrån ärvda privilegier, som underrättelsetjänsten är satt att bevara. I stället ska vi lockas in i illusionen om att det inte finns några klasskrankor, vilket står i samklang med de borgerliga tankesmedjornas budskap om att framgång handlar om vilja och moral. Den som är av det rätta virket påstås kunna nå hur långt som helst. Förlorarna på samhällets botten har bara sig själva att skylla.

Visst, här finns en del pikar till Old Boys-elitens snorkigheter, men det är ingenting i jämförelse med den omsorg man lägger om hatbilden av arbetarklassen. Att kalla dem otvättade, lata stenkorkade och sadistiska monster ger bara en vag aning om demoniseringen. För efter att Eggsys far – en Kingsman stigen ur betongslummen – mött hjältedöden i upptakten övertas hans plats av en dagdrivande och försupen neanderthalare som spenderar ena halvan av dagen på puben och den andra med att klå upp Eggsys alltmer nergångna mor. Och vi ser inte en enda motbild. Neanderthalaren är normen.

Följaktligen ska vi heja på arbetargrabben Eggsy när han klipper banden med sitt skamfyllda förflutna för att, som Richard Gere i en snarlik sagofilm för drygt trettio år sedan,ta steget ”up where he belongs” som en officer och en gentleman. Jämlikhetspolityren ter sig ännu fånigare av att han får sällskap av en kvinnlig kollega. Hon får förstås en högst marginell roll i filmen och är mest där som date movie-alibi för att sälja in sexismen till tonårsgrabbarnas flickvänner. Ändå har jag svårt att se någon tjej i publiken yla i triumf med grabbarna när vår hjälte som belöning för att ha räddat världen utlovas analsex med svenska prinsessan Tilde (Hanna Alström).

Allt kulminerar i en uppgörelse med den afroamerikanske, vulgärrike uppkomlingsskurkens föregivet Gaia-inspirerade plan att rädda mänskligheten genom att förgöra den. Den har han, som vi ser i en kort tillbakablick, planterat hos såväl sin ”brother” Obama i Vita Huset som hos en brittisk flumvänsterfilosof (Mark Hamill). Filmen förenar på så sätt hatet mot miljörörelsen med antiintellektualism och rasism. ”Opolitisk underhållning” kan nog inte bli mer politisk än så här.

Men även sett enbart till det tekniska hantverket är filmen påtagligt lam. En masslaktscen i en amerikansk frikyrka har ett underhållningsvärde under cirka en sekund enbart för att Colin Firth iförd glasögon och kritstrecksrandig kostym mer liknar en revisor som hamnar på avvägar än en actionhjälte. Men när hans programmatiska mördande av samtliga kyrkobesökare väl tar fart blir det enbart mekaniskt och dött. Vaughn har uppenbarligen haft ett ordinärt first person shooter-spel snarare än actionmästare som Peckinpah som sin förebild.