Japan 2014. Majo no takkyuubin. Regi: Takashi Shimizu. Skådespelare: Fuka Koshiba, Machiko Ono, Ryohei Hirota, Rie Miazawa. Svenska röster: Marie Serneholt, Vanna Rosenberg, Tom Ljungman, Leif Andrée. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.44.
Eiko Kadonos barnböcker om flickan Kikis lärdomsår till att bli en fullfjädrad häxa blev en försäljningssuccé mycket tack vare framgången för Hayao Miyazakis animerade filmatisering 1989 av den första boken, Kikis Expressbud. Även om den här spelfilmen från i fjol har samma svenska titel, så baseras Takashi Shimizu och hans medförfattare Satoko Okuderas manus på böckerna som skrevs efter Miyazakis film, främst bok nummer två, som i svensk översättning döptes till Den nya häxkonsten.
Tyvärr har inget av magin i den animerade filmen smittat av sig på den här fria fortsättningen. Inte så förvånande med tanke på att Shimizus karriär dominerats av den mediokra skräckfilmsserien The Grudge. Han regisserade de tre första filmerna och producerade sedan ytterligare tre.
Kikis Expressbud följer i spåren. Berättandet är segt, banalt och ibland irriterande omständligt, som om Shimizu försökt göra en pastisch på någon gammal bortglömd tv-serie. Scenografin är av andra klassens fantasilöshet, och de visuella effekterna härstammar från förra århundradet. Flygscenerna använder chroma key-tekniken för inkopierade bakgrunder på kantigast tänkbara sätt, och de datoranimerade djuren – katten Jiji och flodhästungen Maruko – blir inte mer än rörliga plastleksaker.
Rollerna är dessutom genomgående felbesatta. Sjuttonåriga Fuka Koshiba är för gammal för att spela trettonåriga Kiki, detsamma gäller Ryohei Hirota som beundraren Tombo. Värre än så är att samtliga rollgestalter fått en så platt gestaltning att man lika gärna kunde ersätta skådespelarna med kartongfigurer.
Vad beträffar de svenska rösterna, förmår de inte höja upplevelsen nämnbart eftersom dialogen är av samma märke som filmen i övrigt.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-06-05.