Jag är Ingrid – Michael Tapper

Sverige 2015. Ingrid Bergman in Her Own Words. Regi: Stig Björkman. Medverkande: Isabella Rossellini, Ingrid Rossellini, Pia Lindström, Roberto Rossellini. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.54

En vandring genom Ingrid Bergmans familjealbum och filmer i sällskap med hennes fyra barn – se ”Medverkande” ovan. Så kan man sammanfatta Stig Björkmans sympatiska men också lite lata dokumentär om en av våra största svenska filmidoler i världen under 1900-talet. Den serverar inga nya fakta, tar ingen djärv ny vinkel, utan lunkar ganska bekvämt genom hennes liv och karriär.

Pia Lindström intygar att någon skandalbiografi, likt den Joan Crawfords barn författade i Mommie Dearest, har aldrig fallit henne och halvsyskonen Rossellini in. En sådan finns för övrigt redan i amerikanen Donald Spotos dåligt faktagranskade, skvallriga och dubbelmoraliskt slippriga Notorious.

Vi får därför ett inkännande porträtt av en flicka som förlorade sina föräldrar i unga år och som därför bestämde sig för att kasta sig in i livet som om varje dag var den sista. Livsglad. Kärleksfull. Rolig. Lite ansvarslös ibland. Det finns ingen anledning att betvivla sanningen i minnesbilderna. Men porträttet saknar fyllighet, nyanser som bara skymtar snabbt förbi i exempelvis bråken med Ingmar Bergman under inspelningen av Höstsonaten.

Mest flagrant är dock avsaknaden av reflektioner över konstnärskapet, förutom glimtar av hennes avslappnat intima förhållande till kameran. Ingrid Bergman var inte bara fotogenisk, utan hade en förmåga att med små mimiska medel uttrycka de subtilaste känslor i ett till synes ändlöst spektrum av skiftningar. Bäst kommer det till sin rätt i Alfred Hitchcocks thriller Notorious.

Hennes verksamhetsperiod, från 1934 till 1982, innebar också ett konstnärligt skifte för skådespeleriet som filmen inte reflekterar över Efter andra världskriget följde en realistisk våg som tog filmen och teatern ut i verkliga miljöer och in till en arbetarklass som länge marginaliserats på vita duken. Samtidigt introducerades Konstantin Stanislavskijs tekniker (Metoden) för psykologisk gestaltning. Det fick konsekvenser för den klassiskt skolade filmstjärnan, vars karriär förtvinade i en rad ointressanta roller under 1960- och 70-talen.

I karriären finns det dessutom flera inslag Jag är Ingrid borde tittat närmare på. Till exempel debaclet kring hennes Stockholmsbesök 1955 med Rossellinis uppsättning av Jeanne d’Arc på bålet. En rad infama påhopp från kulturkonservativa manliga kritiker väckte sådan folkstorm att Ingrid Bergman blev något av en feministisk ikon