USA 2015. Inside Out. Regi: Peter Docter. Röster i originalversionen: Kaitlyn Dias, Amy Poehler, Phyllis Smith. Svenska röster: Linda Olsson, Ulla Skoog, Ebba-Li Lachmann. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.42.
Tillbaka i högform! Nästan i alla fall. Det har varit några års ökenvandring för Pixar bland medelmåttiga filmer som MONSTERS STUDENTLIV och BILAR 2, kanske till följd av att det nu är ägaren Disneys marknadsföringsavdelning som rycker i trådarna. Men i Insidan ut känner man åter fläkten från de gamla nyskapande dagarna med titlar som Toy Story och WALL-E. Uppslaget är djärvt och originellt: att gestalta processerna i krisande elvaåriga Jennys hjärna.
Regissören Peter Docter och hans medförfattare tog hjälp av psykologiprofessorerna Dacher Keltner och Paul Ekman för att skala ner och gestalta hennes känslor i ett fåtal figurer: Glädje, Vemod, Rädsla, Ilska och Avsky. En del av känslorna som saknas – Lust, till exempel – ansågs kanske mer passande till den uppföljare om huvudpersonens pubertet som signaleras i slutscenen. Om nu Disney vågar sig på den, vill säga.
Den yttre storyn är enkel: Familjen flyttar från Minnesota till San Francisco. Jenny – Riley i originalversionen – tänker på allt kul hon haft med familjen och sina vänner och längtar tillbaka. Skälen till flytten förblir vaga, och alla sociala orsaker (arbetslöshet, ekonomisk depression) är som vanligt bannlysta från bioduken. Inget får spräcka den gosiga medelklassbubblan.
En spräckt mysbubbla är det däremot i Riley/Jennys hjärna när Glädje och Vemod hamnar på avvägar i långtidsminnet. Rädsla, Ilska och Avsky styr ensamma vid kontrollbordet i hjärnans ledningscentral. Katastrof hotar om inte Glädje och Vemod kan ta sig tillbaka till centralen för att få känslorna i balans.
De får hjälp av den halvt bortglömde och anarkistiske låtsaskompisen Bing Bong, som i filmens höjdpunkt leder dem på avvägar i området för abstrakta tankar. Med inspiration från modernistisk konst ser vi hur deras kroppar dekonstrueras till alltmer abstrakta former för att sedan brytas ner till enkla linjer. En scen föräldrarna snarare än barnen har roligt åt, men sådana har ju också sin plats i en äkta familjefilm.
Tristare är de korta glimtarna vi får av de respektive föräldrarnas tankar. Inga större nyanser här inte när pappan tänker på fotboll och endast lite förstrött förmår uppbåda intresse för sina närmaste. I sin tur drömmer sig mamman bort till paradisiska tropiker och brasilianska muskelknippen. Jepp, här är kvinnorna fortfarande från Venus och männen från Mars. Hur stereotypt som helst.
Bättre tycker jag då att filmen lyckas kontra den finkulturella fördomen om filmens oförmåga att gestalta komplicerade tankeprocesser. Även om jag helst sett några fler känslor inblandade så tycker klarar filmen konststycket med avväpnande humor och dramaturgiskt lyckade grepp. Jag har dock en viss reservation för snyftslutet, som – igen – riktar sig mer till föräldrarna än till barnen.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-08-28.