Fifty Shades of Grey – Michael Tapper

USA 2015. Regi Samantha Taylor-Johnson Manus Kelly Marcel Förlaga Roman Författare E.L. James Foto Seamus McGarvey Klipp Debra Neil-Fisher, Anne V. Coates och Lisa Gunning Scenografi David Wasco Kostym Mark Bridges Musik Danny Elfman. Med Dakota Johnson Anastasia Steele Jamie Dornan Christian Grey Jennifer Ehle Carla May Wilks Marcia Gay Harden Grace Trevelyan Grey Victor Rasuk José. Producenter E.L. James, Michael De Luca och Dana Brunetti Produktionsbolag Focus Features, Michael De Luca Productions och Trigger Street Productions för Universal Pictures Speltid 2.05.

50 Shades of Grey ansluter sig till den långa raden av så kallade tantsnuskromaner som sedan 1980-talet vältrat sig i viktoriansk dubbelmoral. Pryderi och sexuell repression maskeras som vågade utmaningar av… ja, vadå egentligen? Ett fantasiförflutet där alla sov med händerna på täcket och drömde om dygd och renlevnad? Eller tänker man sig att publiken består av idel knullanalfabeter i chock över att plötsligt förstå hur förkortningen BDSM ska uttydas?

Nu har filmen Fifty Shades of Grey kommit. Som väntat i en tid av nyliberal hegemoni upprepar man för femtioelfte gången Pretty Woman-askungesgan om kvinnan på gatan som gladeligen säljer sin kropp till mannen i kapitalets elfenbenstorn. Han får exploatera hennes kropp. Hon får njuta frukterna av hans magiska kreditkort enligt den ekonomiska trickle-down-principen, alltså den skrattretande tanken på att fåtalets överflöd på något filantropiskt sätt skulle sippra ner till de fattigares fickor. Man slänger ut några litterära referenser till Jane Austen och Thomas Hardy, men det är mest för att den goda smakens snorkfröknar i publiken ska kunna slappna av och se en fläkt av Stolthet och fördom eller Tess av släkten d’Urbeville i stället för dålig porr med marknadsliberal undertext.

Fifty Shades of Grey är snarare American Psycho i reviderad version, en hyllning till socialdarwinistisk nävrätt med god smak och inom anständiga gränser – Markis de Sade light. God smak ska vi nämligen tycka att världsvane multimiljardären Christian Grey har när han klinkar klassiska stycken på sin Steinwayflygel inramad av högbrynt konst och blickar ut över klasskampen i Seattle. Osäkra och levnadsdumma lilla våpet från provinsiella medelklassen, Anastasia ”Ana” Steeles roll är att vara hans kuttersmycke, animerade knulldocka och piskterapeutiska bollplank.

Men hon vill ha mer av mannen av värld; hon vill ha kärlek. Han ratar förstås sådana kommunistiska påfund och vill bara ha avkastning på sin investering av tid och pengar på henne – alla middagar, flygturer och hemmakvällar i lyxlyan. Ovanpå allt får hon en sportbil och en ny laptop av känt märke. Filmen är ett ymnighetshorn av produktplacerad flärd jämförbar med James Bond-filmerna.

Det skulle kunna vara hennes film, men jag är rädd att det är hans. Hennes romantiska drömmar har ju bara manifesterat sig i förvirring och osäkerhet, medan hans målmedvetna förtingligande av alla mänskliga relationer är nyckeln till framgång. Mycket har skrivits om romanernas uselhet som litteratur, den knasiga representationen av BDSM och hur massförsäljningen av handlingens premisser skulle kunna bidra till ökad kvinnomisshandel. Men jag tror att kulturfenomenet 50/Fifty Shades of Grey handlar om mer än bara kuvande av kvinnor.

Idag står den multinationella kapitalismen starkare och mer koncentrerad än någonsin, alldeles oavsett det politiska arbetet för en jämlikare värld. Den rikaste procenten beräknas äga hälften av världens tillgångar år 2016. Med det följer att kapitalismens underliggande filosofi om den starkes rätt att äga och godtyckligt förfoga över världens tillgångar – också människor – i konkret mening har fått rätt. Åtminstone så länge inte systemet utmanas av strömningar som i lika konkret mening är beredd att ersätta det systemet med ett annat.

Ingen av intellektuell vikt som skrivit om romantrilogin eller filmen har undgått att diskutera den som något mer än en berättelse om två människor. Den är så tydligt en symbolladdad saga om makt och underkastelse mellan män och kvinnor, den ekonomiska eliten och vi andra. I och utanför sängen är det han som bestämmer villkoren. Hon kan som bäst slipa ner hans kalla hårda fasad till att bli något mjukare, men under silkesskjortan har han likväl ett orubbligt hjärta av sten. Och till syvende och sist kommer hon underfund med att hon njuter av piskan, tillfredsställs av sin slavroll.

Grey har helt enkelt förlöst Anas inre slavnatur som fjättrats av onaturliga tankar om feminism och alla människors lika värde. Det Erich Fromm och Jean-Paul Sartre kallade flykten från frihet respektive ond tro har här blivit frihetens kärna. Vi kan skratta åt 50/Fifty Shades of Greys konstnärliga brister – från romanens löjliga dialoger till filmens strategier för att dölja könsorganen med bildvinklar och strategiskt placerade möbler – likväl kommer miljoner att läsa romanerna och se filmerna. Och man kommer att ta intryck av dem, särskilt som de är en kulturell framgångssaga och därmed antas slå an en sträng av äkta känslor. Därmed blir de också ett riktmärke för normaliteten.

50/Fifty Shades of Grey är inget ett enstaka fenomen. Den följer ett bästsäljar- och blockbustersmönster från 1980-talet och framåt där det handlar om att bryta upp från ett underförstått destruktivt 1960/70-tal av vänstervåg, feminism, knark, sedeslöshet, uppkäftighet och allmän slapphet. Den ska ersättas med en fysisk och moralisk återuppbyggnad genom hård kroppsträning, disciplin, underkastelse och bejakande av allt de så kallade traditionella värdena (konservativ familjesyn, nationalism, militarism, plikttrogenhet, lydnad med mera).

Fröet till denna backlash finns i militärfilmer som En officer och en gentleman (An Officer and a Gentleman, 1981) och Heartbreak Ridge (1986). Det byggdes ut i otalet actionrullar – Die Hard (1988), True Lies (1994) med flera – där männen återtar kommandot i äktenskapet/familjen genom att nedkämpa en yttre fara, oftast terrorister. Idag dyker det dramaturgiska schemat upp i de knasigaste tappningar, häromveckan i jazzfilmen Whiplash och nu i Fifty Shades of Grey. I dessa senare filmer gör sig de hatade 1960 och 70-talen bara påminda i vaga spår, kanske just för att den rådande ideologin inte längre är särskilt hotad. Där den historierevisionistiska komedin Forrest Gump (1994) hade tydliga hatobjekt som demonstrationerna mot Vietnamkriget, nöjer sig Whiplash med en skrivbordsradikal skitförfattare i manchesterkostym.

I Fifty Shades of Grey får vi en lätt bris från decennierna i Anas rumskamrat Kates knullerier med en hippieliknande slappsvans, Anas folkvagn av sextiotalsmodell och mamma Steeles ständiga skilsmässor och omgiften. Men den intressantaste kopplingen finns i Greys trauma efter sin tidiga barndom hos sin crackhora till mor. Brännmärkena på hans kropp kommenteras inte men kan ses som de tydliga spåren från den tiden. Hans känslokyla är underförstått inte en produkt av uppfostran i rika fosterfamiljen eller rollen som boss över ett kapitalistiskt imperium utan av underklassens perversa knarkkultur. Uppenbarligen hade hans mamma inte den moraliska styrkan att följa Nancy Reagans uppmaning ”Just say no”. Till det kommer hans lärlingsår i BDSM som undersåte till dominatrixen ”Mrs. Robinson”, en äldre kvinna vars smeknamn refererar till sextiotalsklassikern Mandomsprovet (The Graduate, 1967). I filmen initieras den manliga huvudpersonen sexuellt av en äldre och initiativrik (läs: feministiskt manhaftig) kvinna.

Till skillnad från mamma crackhoran har åtminstone Grey en gnutta anständighet kvar i sin besatthet av att plåga andra. Han gör det bara efter ömsesidigt underskrivet kontrakt, och hans begär stannar vid det estetiskt tilltalande: handfängsel, rep, slips, ögonbindel, piska. Grey använder aldrig Ana som mänsklig toalett eller flippar ur till renodlad tortyr, modell Hostel, Män som hatar kvinnor eller Abu Ghraib. Det blir med andra ord aldrig direkt osmakligt, frånstötande eller övermåttan perverst. Den som ändå tvekar får hjälp av Anas positiva nyfikenhet inför Greys pikanterier.

I Anas och Greys kontraktsförhandling om sexrelationen finns en lätt ironisk underton – som för att beveka även häcklarna och mildra reaktionerna från den goda smakens företrädare – när man går igenom allt från ”anal fisting” till vibratorer. Ana prickar av det hon kan gå med på och förkastar annat. Därmed har hon gett Grey ett moraliskt alibi för hans fortsatta kommando, som också ger henne nya erotiska sensationer. Först när han på hennes uppmaning demonstrerar sin mörkaste fantasi – läs: iscensättning av barndomstraumat hos crackhoran – med en läderrem bryts deras förbindelse. Men eftersom alla i publiken känner till uppföljarna – del två kommer 2016 – så förstår vi att deras öden är sammanflätade. Utan Grey är ju Ana dömd att leva ett liv i farlig frihet, utan disciplin och utan den njutning som det innebär att bejaka sin sanna slavnatur.

Nå, allt har kanske lagt sig om någon vecka eller två när publiken tröttnat på Jamie Dornans talang för att hålla fast vid ett enda ansiktsuttryck under drygt två timmar. Alltmedan Dakota Johnson jobbar hårt med stönanden, ormande kroppsrörelser och poserande oskuldsfullhet för att ge intrycket av att det går hett till i de trista övningarna. Vaniljsexet, som de förmodligen har för att visa att Mr. Grey inte impotent, är något bättre men knappast mer vågat än övningarna i mainstreamporrklassikern Emmanuelle för jämnt fyrtio år sedan, alltså 1975.

Jag läser på nätet att de brittiska järnhandlarna lagt upp ett extralager av rep och andra möjliga BDSM-tillbehör. Det påminner om ryktet att det såldes smör utanför biograferna på några håll i världen – givetvis på tillräckligt långt avstånd så att vandringssägnen aldrig kunde kontrolleras – när Sista tangon i Paris (Last Tango in Paris, 1972) sexchockade världen. Nu riskerar det åtminstone inte att lukta härsket smör i innerstäderna och pojkscouter, seglare och andra knopentusiaster kan se fram emot en utförsäljning av restlagret rep lagom till sommaren.