Storbritannien/USA/Ryssland 2014. Regi: Kevin Macdonald. Skådespelare: Jude Law, Ben Mendelsohn, Grigorij Dobrygin, Bobby Schofield. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.54.
Kapten Robinson (Jude Law) är skeppsbruten mitt i livet. Hans mångåriga kontrakt som ubåtskapten för en privat redare har sagts upp med omedelbar verkan. Både bildligt och bokstavligen står han på bar backe. Utan a-kassa. Utan pensionsförsäkring. Och utan familj eftersom hans fru tagit sonen med sig till ett nytt äktenskap med en man flera pinnhål upp i näringskedjan.
Man kan visserligen välja att se Black Sea som en korsning mellan den klassiska bankkuppfilmen, modell I ASFALTENS DJUNGEL (The Asphalt Jungle, 1950), och ubåtsthrillrar som Das Boot (1981). En grupp löst sammansvetsade män med sikte på ett mångmiljonbyte stängs in i en gammal rostig rysk ubåtsskorv som snart blir till en tryckkokare av klaustrofobi, våld och konspirationer. Uppe på ytan av Svarta Havet lurar den ryska flottan och kanske än farligare fiender. Under dem väntar havsdjupets eviga mörker.
Men allegorin över dagens sociala spänningar i Europa gör sig ständigt påmind, från det att Robinson söker upp en skum finansiär för denna skattjakt efter en havererad tysk ubåt lastad med naziguld till att sanningen bakom expeditionen avslöjas i finalen. Drömmen om att ta revansch på en värld där människovärde mäts i pengar genomsyrar filmen.
Tolv i besättningen. Sex britter. Sex ryssar. Alla på samhällets sophög i arbetslöshetens förnedring. Förbittrade män bestulna på livet som ser chansen att stjäla något tillbaka. Förenade av målet att dela lika på skörden av det gemensamma arbetet. Av den kärvt socialrealistiska upptakten att döma ser det närmast ut som om Ken Loach gjort en avstickare till thrillergenren.
Väl under vattnet tar genrekonventionerna över, om än med en uppenbar skruvning som både pekar bakåt mot kalla kriget och speglar dagens extremnationalistiska stämningar. Några struntkonflikter eskalerar motsättningarna mellan de två sinsemellan språkförbistrade grupperna, och snart börjar röster viska om att guldet kanske borde delas enligt helt andra principer. Det är inte utan att filmen nu börjar få drag av girighetens vansinne i Sierra Madres skatt (The Treasure of the Sierra Madre, 1948).
Tyvärr har filmdebuterande tv-författaren Dennis Kelly gjort det dramaturgiskt lätt för sig och slängt in en psykopat som irrationell orsak till att solidariteten strax förbyts i ömsesidigt hat. Thrillern spårar ur i en likgiltig gissningstävlan om vilka som ska överleva mordleken. Alltmedan en rad irriterande dyktekniska knasigheter hopar sig inför slutscenens antiklimax.
Synd på en film som länge bärs upp av Jude Laws övertygande rollprestation som grånad, arg och vemodig sjöbjörn med eget hederskodex. Hans omdiskuterade Aberdeen-dialekt kan jag omöjligen ha synpunkter på, men hans tunga axlar och uttrycksfulla ögon berättar mer än hans ord. Många av birollerna blir däremot föga mer än vaga skisser, och de ryska skådespelarna blir närmast som inredningsdetaljer i ubåten än till levande porträtt. Regissören Kevin Macdonald (State of Play, 2009) gör vad han förmår av Kellys ojämna manus.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-04-10.