Berättelsen om Askungen – Michael Tapper

USA 2015. Cinderella. Regi Kenneth Branagh. Skådespelare Lily James, Cate Blanchett, Richard Madden, Helena Bonham Carter, Stellan Skarsgård, Derek Jacobi. Åldersgräns 7 år. Längd 1.52.

Då Askungen är en europeisk folksaga som skrivits ner i en rad versioner sedan 1600-talet blir den första frågan förstås: Vilken berättelse är Disney-versionen? Själv föredrar jag Roald Dahls tolkning i alternativa sagoboken Vådliga verser (Revolting Rhymes, 1982).

I den hugger prinsen skallen av den ena räliga styvsystern. Därefter säger Askungen hasta la vista till den feodale tyrannen för att i stället gifta sig med en betydligt trevligare marmeladtillverkare. Men så roligt får vi inte.

I stället bygger den nya filmen, liksom den tidigare tecknade Disney-versionen från 1950, på franske Charles Perraults snällifierade upplaga. Här introduceras vi till den goda fén den förtrollade pumpavagnen och den tappade glasskon i berättelsen. Dessutom behåller man de disneyfierade inslagen från den animerade filmen, alltså mössen som Askungens kompisar.

Askungen anno 2015 är en Disneyfilm av fyrkantigaste slag: humorfri, stel, präktig, seg och pretentiös. Den är lika kemiskt ren på äkta känslor som en reklamfilm för skurmedel. Eller snarare tandkräm med tanke på alla de perfekta raderna av jacketkronor som glimmar i det medeltida sagolandet.

I par med ett bildspråk från nationalromantiskt måleri och dekorer från enväldeskungarnas glansdagar i får det mig att undra om jag ser en förtäckt parodi på sagan i sin mest uppblåsta och chauvinistiska form. Särskilt som prinsen (Richard Madden) – inkognito kallad Kit liksom Fantomen – deklarerar att landet bör söka sin drottning och sin styrka inom sina egna gränser.

Följaktligen inte bara kan utan bör han avvisa den mörka latinoprinsessan Chelina av Zaragosa (Jana Perez) och välja blonda och blåögda (Cinder-)Ella (Lily James). Eller ska vi se det här som en flirt med dagens främlingsfientliga stämningar?

Hursomhelst är det bedrövande att se Kenneth Branagh fortsätta på den fallande konstnärliga kurva han inledde som regissör med Thor (2011) och fortsatte med fjolårets magplask Jack Ryan: Shadow Recruit. Är det verkligen samme man som vitaliserade Shakespearetolkningarna på 1980-talets Londonteater? Samme regissör som gjorde den lysande, fyra timmar långa filmversionen av Hamlet 1996?

Med sig ner mot avgrunden tar han denna gång några andra aktörer av rang, främst Cate Blanchett som filmhistoriens blekaste elaka styvmor, Derek Jacobi som livstrött kung och Helena Bonham Carter som vimsig god fé. Den sistnämnda kämpar ihärdigt för att göra sin roll lite roligare med krokiga tänder och ostyrig magi. Men det är som förgjort i den här bedövande kraftlösa sagotolkningen.

Nej, askungesagan i lyckad ny tappning stannar än så länge vid 1990 års sagofilmsuccé Pretty Woman. Inte för att den skulle vara något feministiskt alternativ. Men den har åtminstone en hälsosam självironi som leker med sagans alla orimligheter. Berättelsen om Askungen har bara gammal torr skåpmat.