The Program

program posterStorbritannien/Frankrike 2015. Regi: Stephen Frears. Skådespelare: Ben Foster, Chris O’Dowd, Guillaume Canet, Jesse Plemons. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.43.

Om inte Lance Armstrong-sagan hade spräckts av dopingskandalen 2010―12, skulle jag förmodligen recenserat en flaggviftande hyllningsfilm. Allt i cyklistens kometkarriär stämde med den chauvinistiska mytbildningen i biosucccéer som Rocky IV och Top Gun. Han personifierade den amerikanska drömmen om att vem som helst kan segra mot alla odds av pur moralisk resning och en vilja av stål.

Särskild lyskraft fick legenden av att Armstrong lyckades resa sig från en plågsam cancerbehandling för att vinna Tour de France sju år i rad. Men ”The Program”, efter journalisten David Walshs reportagebok Seven Deadly Sins, visar hur succén var ett bedrägeri byggt på prestationshöjande medel och skyddat av lögner, påtryckningar, hot samt inte minst mediedrevets flockmentalitet. När Walsh (Chris O’Dowd) börjar få korn på sanningen vänder sig till och med hans kollegor mot honom. Ingen får förstöra festen.

Porträttlike Ben Foster gör Armstrong som medieslipat varumärke. Officiellt en hårdtränande slitvarg och ett humanistiskt affischnamn för sin cancerfond. Bakom kulisserna en hårdkokt manipulatör med ett iskallt varggrin som signalerar att samvete är till för veklingar.

Ytligt sett är han ett monster, men efterhand framstår snarare framgångssagan som monstret och han själv som dess fånge. När motgångarna väl börjar efter en comeback 2009 hamnar masken på sned. De flackande, tårfylllda ögonen försöker ta in det otänkbara: han är en förlorare, en föredetting, en nolla. Ingen doping i världen kan rädda honom från åldrandet. Och nu har testerna hunnit ifatt cykelteamläkaren Michele Ferraris – utsökt spelad av Guillaume Canet med en nypa galen vetenskapsman – knep för att dölja fusket.

Slående är filmens redigering av Armstrongs liv. Det finns inte skuggan av social eller psykologisk bakgrund till hans monomana jakt på framgång, inte heller den i sammanhanget sedvanliga konflikten mellan karriär och familj.

Cyklisten har ett hastigt möte med en kvinna i en hotellkorridor. Strax efteråt är de gifta. Sedan ser vi varken röken efter henne, barnen de fick eller skilsmässan sex år senare. Möjligen betydde relationen just ingenting för händelserna man skildrar, men varför tar man i så fall med deras möte? Nu lämnar inslaget outrätade frågetecken efter sig.

program

I övrigt tecknar filmen ett starkt porträtt av Armstrong som en i klassisk mening tragisk gestalt. En man så fast i livslögnen att han inte ens kan se verkligheten när den slår honom i skallen. ”Jag tycker fortfarande att jag vann de där loppen”, säger han i slutbilderna. Leonard Cohens sång ”Everybody Knows” tonar in. Texten handlar om ett sjunkande skepp.

Kvar dröjer bilden av Armstrong med krampaktigt grepp om sin mask. Skrämmande. Komisk. Rörande. Patetisk. Utskämd för att ha brutit mot det elfte budet: Du ska inte åka fast.

© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-12-04.