USA 2013. Regi: Errol Morris. Medverkande: Donald Rumsfeld, Errol Morris. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.43 minuter.
Promemorior, PM, var Donald Rumsfelds genre. De kallades ”snowflakes” eftersom de kom i snöstormar. Som rådgivare åt president Richard Nixon och försvarsminister under presidenterna Gerald Ford och George W. Bush producerade han oräkneliga mängder. En uppskattning enbart för hans sex år under Bush ligger på 20 000.
I Errol Morris maktstudie, nerklippt från 34 timmar intervjuer, läser Rumsfeld med synbar självbelåtenhet ur detta sitt politiska testamente. Samtliga ger uttryck för hans machiavelliska härskartekniker. Som när han med naket maktspråk näpser utrikesminister Condoleezza Rice för hennes fräckhet att lägga sig i försvarsdepartementets arbete.
Men de flesta handlar om att skapa luddiga ord och begrepp för Bush II-regeringens politiska dimridåer. Tillsammans med spinndoktorn Karl Rove och vicepresident Dick Cheney snickrade Rumsfeld ihop flumformuleringar som ”illegal combatants” (”olagliga stridande”) för alla fångar från Afghanistan- och Irakinvasionerna. Därmed klassades de inte som krigsfångar, och man kunde kringgå Genèvekonventionens rättsskydd.
”Enhanced interrogation techniques” (”förstärkta förhörstekniker”) användes för tortyren av dessa krigsfångar. På så sätt kunde man hävda att tortyr inte förekom – man inte ju använde inte det ordet. Det är som om George Orwells satir över totalitärt nyspråk i dystopiska romanen 1984 använts som föredömlig handbok.
Filmens titel kommer från ett ökänt PM, daterat den 4:e februari 2002. Där spekulerar Rumsfeld i pseudofilosofiska ordalag om ”known knowns” (”det vi vet att vi vet”), ”known unknowns (”det vi vet att vi inte vet”) och ”unknown unknowns” (”det vi inte vet att vi inte vet”) i ”kriget mot terrorn” (också det en nyspråklig uppfinning). För denna tvivelaktiga uppvisning i formuleringskonst belönades Rumsfeld med språkvårdspriset ”Foot in Mouth Award” (”Göra-bort-sig-priset”) och åtskilliga nidporträtt i massmedierna.
Filosofen Slavoj Zizek drog resonemanget till sin spets med en fjärde formulering: ”the unknown knowns” (”det vi inte vet att vi vet”) för sådant vi medvetet vägrar att erkänna att vi faktiskt vet. Och det är kärnan i Morris film. Genom att konsekvent ställa Rumsfelds ordsvall av floskler och påståenden mot en dokumentation som visar på motsatsen kan Morris nämligen beslå honom med att inte bara ljuga i enskildheter utan systematiskt.
Bland annat påstår Rumsfeld att Bush-regeringen aldrig sagt sig ha bevis för kopplingar mellan Saddam Hussein och Al Quaida. (Närmare 70 procent av amerikanerna fortfarande är övertygade om att så är fallet.) Klipp. På en tv-sänd presskonferens strax innan Irakinvasionen hånar Rumsfeld de journalister som ifrågasätter just denna koppling.
Inget av detta besvärar dock den nu 82-årige Rumsfeld. För honom är allt tillåtet i mobiliseringen mot ”the unknown unknowns”, föreställningen om att det finns hot som vi inte känner till men som vi just därför måste skydda oss mot. En paranoid världsbild är alltså skäl nog för ”kriget mot terrorn”. Att otaliga oskyldiga – amerikaner som andra – fått betala för den vanföreställningen bekymrar inte.
Kontrasten är slående mot Morris Oscarbelönade Fog of War, där Vietnamkrigets arkitekt Robert McNamara plågas av sina tidigare felbeslut och propagandalögner. Att döma av det återkommande varggrinet ser teflonpolitikern Rumsfeld däremot samvetslösheten som en dygd, om inte rent av som en konstart.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-05-09.