USA/Tyskland 2014. Regi: Wes Anderson. Skådespelare: Ralph Fiennes, Tony Revolori, Adrien Brody, Willem Dafoe, Saoirse Ronan, Tilda Swinton, F. Murray Abraham. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.40.
”Hans värld var försvunnen långt innan han trädde in i den, men han upprätthöll sannerligen illusionen med utsökt elegans.” Så sammanfattar berättaren Zero Moustafa (F. Murray Abraham) beskrivningen av sin mentor, den legendariske hotelldirektören Gustave H. (Ralph Fiennes). Så kan man också summera den här teatralt stiliserade skrönan om de mordiska förvecklingarna 1932 kring arvet efter stormrika Madame D. (Tilda Swinton), ständig gäst på anrika Grand Budapest Hotel i centraleuropeiska Zubrovka.
Wes Andersons romantiska sagoland är som hämtat från mellankrigstidens otaliga Hollywoodparodier på Europas kvardröjande feodalism, strebermilitarism och viktorianska dubbelmoral. Men där Erich von Stroheim och bröderna Marx betonade solkigheten bakom polityren brer Anderson i stället på med en tjock glasyr i de grällaste karamellfärger till ackompanjemang av scenografen Adam Stockhausens och kostymören Milena Canoneros dekor- och kostymfyrverkerier.
Och där Ernst Lubitsch firade triumf i politisk satir över Sovjetunionen (Ninotchka, 1938) och Nazityskland (Att vara eller inte vara/ To Be or Not to Be, 1942) med skarpslipade replikdueller bjuder Grand Budapest Hotel på malplacerade svordomar och könsord. Kort sagt: mycket ögongodis, skral story och komik.
Långa stunder påminner filmen om en gammal dammig och med viss rätt bortglömd operett, minus sånginslagen och den kvicka dialogen. Telefonkatalogen av filmstjärnor – inklusive korta inhopp av Harvey Keitel, Jeff Goldblum och, förstås, Bill Murray – kämpar förgäves för att de tunnkavlade pappfigurerna i rollgalleriet ska slå gnistor. Willem Dafoes hårdkokta yrkesmördare med dödskalleringar hopsvetsade till knogjärn på händerna och vampyrgaddar från Buttericks är ett typexempel. Roligare än så blir det inte.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-03-21.