Short Term 12 – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Destin Daniel Cretton. Skådespelare: Brie Larson, John Gallagher Jr, Kaitlyn Dever, Keith Stanfield. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.36.

Den här festivalprisade långfilmsdebuten bygger vidare på en kortfilm med samma namn från 2008. Titeln är beteckningen på det kaliforniska korttidsboende för tonåringar med sociala problem som är filmens huvudsakliga spelplats. Första halvan ser ut som piloten till en tv-serie om två unga socialarbetare – samboende paret Grace (Brie Larson) och Mason (John Gallagher Jr) – som kämpar med parrelationen och med klienterna.

Några av tonåringarna och deras bakgrunder lär vi känna flyktigt: charmige upptågsmakaren Luis (Kevin Hernandez), deprimerade rap-poeten Marcus (Keith Stanfield), autistiske Sammy (Alex Calloway), liksom akademikern Nate (Rami Malek) på sabbatsår för att arbeta med ”underprivileged kids”. Sistnämnde är modellerad på Cretton själv, som arbetat på ett liknande boende.

I mitten av filmen byter berättelsen spår till en story om Grace och den taggiga gothtjejen Jayden (Kaitlyn Dever), som av vaga skäl placerats på boendet av sin välbeställda pappa. Snart anar vi att deras bakgrundshistorier har mycket gemensamt, och Grace tvingas vädra ut sina länge bortträngda demoner för att kunna gå vidare i livet.

Det är inte svårt att se varför filmen vunnit så mycket beröm. Den gör en dygd av sin låga budget genom att använda handkameror som får rulla i långa tagningar och gärna gå tätt inpå skådespelarna. För det är de som bär upp filmen med känsliga, nyanserade rolltolkningar. Den svåraste gestaltningen gör Brie Larson, ett stort löfte som vi med all säkerhet kommer att se betydligt mer av i framtiden.

Mot slutet löser sig en del psykiska knutar lite väl enkelt, nästan som om Dr. Phil hade varit manusdoktor. Man fläskar också på med melodramatiska effekter som inte ligger långt från Charles Dickens tårdrypande grepp. Filmen utmynnar i något av en happy end. Lite bekvämt och tillrättalagt.

Likväl blir Dickens-anslaget passande i en film om barn i sociala missförhållanden. Barnhemmet är något mer ombonat än på 1800-talet, men barnens själsliga sår är lika djupa – nu som då.