Storbritannien/Frankrike 2014. Regi: Matthew Warchus. Skådespelare: Ben Schnetzer, George MacKay, Faye Marsay, Dominic West, Bill Nighy, Paddy Considine, Imelda Staunton, Andrew Scott. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.00.
Pride är en film i samma anda som Allt eller inget (The Full Monty, 1997), en berg-och-dalbana mellan tårar och skratt med en politisk undertext i arbetarmiljö. Titeln kunde lika gärna tas från någon av de många demonstrationsparollerna mot Thatchers krigsförklaring mot fackföreningarna på 1980-talet: ”Solidaritet”, till exempel.
Storyn är en dramatisk förtätad men alldeles sann berättelse om hur en grupp homosexuella aktivister i London engagerade sig för arbetarna i walesisk by under gruvstrejken 1984–85. Man började med att samla in pengar och åkte sedan till byn som en av många inbjudna stödgrupper. Här fick man tampas med både sexism och homofobi inom arbetarrörelsen. Den begynnande aidsepidemin stärkte knappast de homosexuellas sak.
När den Thatcher-slickande skandalpressen fick nys om saken, slog man upp det under förlöjligande rubriker som ”Pits and Perverts” (The Sun). Motdraget var emellertid lika enkelt som genialiskt: aktivisterna tog rubriken som sitt varumärke i kampen, tryckte det på t-tröjor och slängde det tillbaka i ansiktet på häcklarna.
Den som vill se dokumentära bilder från händelserna som skildras i Pride rekommenderar jag All Out! Dancing in Dulais på YouTube. Slående är hur många detaljer som stämmer överens mellan verklighetens händelser och den aktuella spelfilmen. Om något har man minskat antalet inblandade och tonat ner den politiska retoriken i aktionerna, bland annat genom att stryka ordet ”socialism”, sannolikt som en eftergift till de amerikanska distributörerna.
En ledsagare in i tidsandan är tjugoårige Joe (George MacKay), som fastnat halvvägs ut ur garderoben i villaförorten Bromley. Genom honom får vi känna på de böghatande sentiment som Thatcher-regeringen underblåste och senare skrev in i den ökända Section 28 i Local Government Act.
Men Pride är främst en ensemblefilm som med lätt hand och stort hjärta gestaltar ett tjugotal rollfigurer både som särpräglade individer och som delar av ett kollektiv med gemensamma intressen. Många kända skådespelare dyker upp i oväntade roller, bland andra Dominic West (The Wire) som bryter isen i det walesiska fackföreningshuset med ett hejdundrande bögdisconummer och Bill Nighy (PIRATES OF THE CARIBBEAN) som blyg fackföreningssekreterare med passion för poesi och lokalhistoria.
”Cyniker undanbedes”, kunde man skriva på bioaffischerna. Det här är en feelgood-film för den som tror på personlig och politisk förändring trots motvindar.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-12-19.