Pojkarna från Kina – Michael Tapper

Arne Dahl
Sista paret ut
Albert Bonniers Förlag

Arne Dahl ägnade tio år och lika många romaner åt Rikskriminalpolisens A-grupp, med uppdraget att lösa ”våldsbrott av internationell art”. Under tiden blev nordiska deckare ett världsfenomen under säljande varumärken som ”Nordic Noir”. Efter en lekfull epilog i romanen Elva (2008) – en titel som syftar på den svenska traditionen att i Sjöwall & Wahlöös fotspår skriva deckar-dekalogier – introducerade Dahl i prisbelönta Viskleken (2011) en fortsättning på A-gruppen i OpCop-styrkan inom Europol i Haag.

Officiellt ska OpCop utläsas som ”Overt Police Cooperation”, alltså ”Öppet Polissamarbete”. Men eftersom gruppen paradoxalt nog är en hemlig operativ enhet bestående av tio handplockade elitpoliser från hela Europa, är den inofficiella definitionen ”Operating Cops”. Dahls internationalistiska föresatser med det mångnationella poliskollektivet är höga, men den svenska profilen är högre.

Från A-gruppen kommer OpCops chef Paul Hjelm och även Dahls egen favorit, den svenskspråkige vitfinnen Arto Söderstedt – ett intuitivt deckarsnille av klassiskt Sherlock Holmes-snitt. Dessutom gör A-gruppveteraner som Kerstin Holm, Jorge Chavez och Gunnar Nyberg framträdande gästspel i romansviten. Kort sagt en europeisk världspolis med Mission Impossible-profil under tryggt svenskt ledarskap och progressivt tänkande.

Kvartetten OpCop-romaner avslutas i år med Sista paret ut. Som de tidigare, en titel hämtad från en lek. Det kan tolkas som att romanerna inte syftar till mycket mer än att vara lättsinniga deckargåtor. Ändå har Dahls författarskap med tiden fått en allt tydligare politisk udd mot vår tids farsot – nyliberalismen – och dess högst verkliga, katastrofala följder. Och i denna final knyter Dahl ihop trådarna från de tidigare böckerna till ett fantasifullt men dessvärre inte långsökt skräckscenario om en möjlig totalitär framtid.

Inspirationen kommer från Ira Levins klassiker Pojkarna från Brasilien, men scenariot är uppdaterat till vår tids världsordning och tekniska landvinningar. Med spelplatsen förlagd till 2011 handlar det om ett genetiskt ingenjörskap för att industriellt framställa supersoldater och framtida ledare med skräddarsydda egenskaper. Handlingen tar sin början på ett stockholmsbaserat bioteknikföretag som utsätts för ett synnerligen sofistikerat industrispionage. Därifrån löper ledtrådarna ut till platser och knutpunkter från de tidigare titlarna: Korsika, Kalabrien i södra Italien och Kina.

Nyckelrepliken lyder ”allt handlar alltid om något annat”. Den upprepas och får också avsluta boken och serien. Dahl betonar här OpCop-romanerna som en metafor för dagens samhälleliga sönderfall med en ny totalitarism vid horisonten, en byggd kring företagsimperier med egna privata arméer som de nya supermakterna. Den organiserade brottsligheten blir i sammanhanget bara ett instrument och en kuliss, och att seriens Moriarty-liknande superskurk Christopher James Huntington döljer sig i bakgrunden lär inte komma som någon överraskning.

Romanens svaghet är, som tidigare hos Arne Dahl, för mycket snack och för lite action. Och när det väl blir action är det på skakiga ben. Som slutuppgörelsen i Sista paret ut. I stället för att bli romanens och seriens upplösning blir förloppet under den furiösa striden med Huntington och hans anhang så förvirrande att ett efterföljande kapitel får bena ut vad som egentligen hände, och hur alla de tidigare romanernas handlingstrådar hänger ihop.

Bäst är bruket av klassiska litterära hänvisningar som filosofisk resonansbotten. Tidigare hämtade Dahl gärna stoff från från Shakespeare och antika grekiska dramer. Nu står renässansförfattare som Niccolò Machiavelli (Fursten), Thomas More (Utopia) och Erasmus av Rotterdam (Dårskapens lov) som referenspunkter.

Genom dem vidgar han perspektivet från genretraditionens ofta snäva tunnelseende om ordning mot kaos, gott mot ont, till en mer fruktbar diskussion om den europeiska idétraditionen som hyser såväl humanism och demokrati som deras fiender. Kampen mot kriminaliteten blir i romanerna inte till ett försvar för det bestående, utan tvärtom en kamp för att bevara en värld öppen för utveckling och förändring. Dahls utopiska dröm antyds i den kinesiske poliskollegan Wu Weis förhoppning om en framtid där vi alla lever tillsammans utan artificiella gränser. En vacker tanke i ett Europa där fascister åter ropar på en hatets åtskillnad mellan ett oss och ett dom.