Platt mordfall

jakthundarna_framsida-334x520Jørn Lier Horst
Jakthundarna
Lind & Co.

Jakthundarna vann Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln i fjol och har blivit galjonsskeppet i en internationell lansering av den norske före detta kriminalpolisen Jørn Lier Horst. I baksidestexten jämförs han med såväl Sjöwall och Wahlöö som Jo Nesbø, men att döma av den aktuella romanen är släktskapet till bådadera långsökt. Någon samhällskritik att tala om finns det inte, faktiskt inte mycket till samhällsskildring överhuvudtaget. Efter sista sidan har Lier Horsts hemtrakt Vestfold inte fått skarpare konturer än Håkan Nessers abstrakta Maardam-värld.

Också persongalleriet är tunt i kanterna. ”De var främlingar för varandra utanför arbetet”, tänker huvudpersonen och mordutredaren William Wisting när han besöker en kollega han arbetat med i många år. Samma känsla drabbar läsaren. Gillar man utmejslade personligheter som Leif GW Perssons matälskande mästerhjärna Lars Martin Johansson eller dennes Mr. Hyde-motsats, skräcksnuten Bäckström, har man inte mycket att hämta här.

Wisting är inte ens ordinär på det patologiska sätt som Martin Beck skildras i Sjöwall och Wahlöös tidiga romaner och som gör honom slående lik de ”alldagliga” sexmördarna Folke Bengtsson (Roseanna) och Ingemund Fransson (Mannen på balkongen). Lier Horsts hjälte framställs som medelålders, snygg, hygglig och med ett rättspatos som matchar hans arbetsnarkomani. Inga skuggor i det förflutna, inga stötande tankar, impulser eller märkliga later komplicerar porträttet.

Inte heller romanens skurkar får mer än vagt obehagliga drag, detsamma gäller mordintrigen. Mysdeckare snarare än politisk polisroman modell Sjöwall och Wahlöö eller thrillerdeckare av Nesbøs märke är den beteckning som ligger närmast. Allt är lätt och lagom: psykologin likväl som spänningen och komplikationerna kring en serie mördade och försvunna flickor och ett mediedrev i hälarna på Wisting, som misstänks för att ha fabricerat bevis i ett tidigare mordfall

Jørn Lier Horst verkar inte ha något särskilt på hjärtat annat än att förmedla en stunds tidsfördriv. Till intrycket bidrar den lättsmälta förpackningen av 398 sidor i 84 kapitel, alltså fyra-fem sidor per kapitel. Som gjorda för sträckan mellan två busshållplatser eller t-banestationer, en tur till dass eller som distraktion i väntan på en uppdatering av Facebook-, Instagram- etc.-sidan.

På senare år har författaren vidgat sitt arbetsområde till barn- och ungdomsdeckare. Förra året publicerade han två i den förra och tre i den senare kategorin. Samtidigt med Jakthundarna. Känslan av författarskap som slimmad massproduktion ligger nära till hands.

© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-04-10.