På gott och ont – Michael Tapper

Anna Lihammer
Medan mörkret faller
Historiska Media

Det lackar mot jul i Uppsala år 1934, men en hämnare tar ut sin önskelista i förskott. Han torterar ihjäl sina fastspända och hjälplösa offer med en plågsamt utdragen metod som krossar både deras skallben och strimlar deras själar innan döden inträder. I grymheten finns en poetisk rättvisa. För det handlar om forskare som expedieras med sina egna metoder.

Handlingen utspelas i en mörk tid. I enlighet med trendiga mental- och rashygieniska teorier sorteras samhällets oönskade ut för lobotomi eller tvångssteriliseringar. Ibland används de till medicinska experiment. Männen bakom verksamheten är inte nödvändigtvis anhängare av nazismens renhetsideal, som uppsalaprofessorn Herman Lundborg på Statens Institut för Rasbiologi. Brinnande forskningsiver över att bryta ny mark och forma en ny tid räcker för de flesta.

Anna Lihammer, doktor i historisk arkeologi, blickar i sin första roman tillbaka på en tid med många slående likheter till vår egen. Rasismens idéer sipprar igenom samhället och normaliseras. De som kämpar emot hatideologin skämtar om språkets fördumning i Nazityskland och undrar när löjliga begrepp som ”tyskfientlig” ska få sin svenska motsvarighet. Så här åttio år senare ekar det i Sveriges riksdagshus.

Författaren har alltså ett välfunnet ämne, därtill en slipad prosa som leker skickligt med dåtidens språkbruk och genrekonventioner. Ibland smyger sig dock en pedagogisk nit in i form av föreläsande monologer som föreskriver en hållning för läsaren snarare än att gestalta det ovetenskapliga, oetiska och rent ut sagt korkade i Lundborgs och hans medskyldigas forskning. Det tillrättalagda perspektivet speglas också i den schematiska uppdelningen mellan god och ond i rollgalleriet.

Varken Carl Hell på nyinrättade statspolisen eller hans assistent, polissyster Maria Gustavsson, brottas med egna fördomar eller vanföreställningar eftersom de har åkt tillbaka från vårt Millennium, såväl tiden som trilogin. I en mix av Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander har Lihammers deckarpar fått nya kombinationer av deras egenskaper. Bildsköne och lätt etniskt exotiske Hell är en brudmagnet trots sin renons på sociala konventioner. Gustavsson är en lesbisk feminist, fast ordentlig. Dessutom en jävel på arkivarbete. Skurkarna är dock sig lika: män som hatar kvinnor, ibland med en sadosexuell skruv lös.

Bristen på komplikationer återspeglas även i handlingen, som aldrig får någon riktig stuns i spänningen. Synd på en både historiskt och litterärt ambitiös roman. Men jag håller gärna utkik efter nästa försök i genren från författaren.