Island 2013. Málmhaus. Regi: Ragnar Bragason. Skådespelare: Thorbjörg Helga Thorbjörgsdottir, Ingvar Eggert Sigurdsson, Sveinn Olafur Gunnarsson, Thröstur Leo Gunnarsson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.37.
Året är 1982 och tolvåriga Hera Karlsdottir (Thorbjörg Helga Thorbjörgsdottir) blir förkrossad när hon ser sin bror Baldur förolyckas hemma på gården, långt från Reykjavik. Hon kastar sig över hans intresse för allt heavy metal: musik, kläder och attityd. Tio år senare är hon fortfarande kvar i ett sårigt och destruktivt tonårsuppror.
Det är något rörande med det isländska småskalighetsperspektivet. Som när polisen Erlendur Sveinnsson i Arnaldur Indriðasons kriminalromaner söker efter i sin knarkande dotter i Reykjaviks narkotikaträsk, vilket visar sig vara en sunkig busskur i centrum. Något liknande gäller detta generationsdrama mellan lantisföräldrarna, som under gröna vågen-eran sökt sig bort från huvudstaden för att bli mjölkbönder på vischan, och dottern, frälst på en urban subkultur.
Vid världens ände irrar hon omkring som ett vandrande åskmoln av dysterhet, aggressioner och en allmänt taskig inställning till allt och alla. På fyllan snor hon grannens traktor. I kyrkan sitter hon röker under gudstjänsten. På dansen muckar hon gräl. Hälsar på någon gör hon förstås aldrig. Kul? Nja, framförallt patetiskt. Särskilt som rollfiguren är på tok för gammal och skådespelerskan i rollen är ännu äldre.
För att vara ett socialt drama om brytningen mellan stad och land, gammalt och nytt, är Metalhead dessutom senkommen även med isländska mått mätt. Den hade kanske kunnat utmana. Om den gjorts för fyrtio år sedan.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-02-28.