Kärlek och brott

9_mois_ferme_ver2_xlgFrankrike 2013. 9 mois ferme. Regi: Albert Dupontel. Skådespelare: Albert Dupontel, Sandrine Kiberlain, Christian Hecq, Philippe Uchan. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.22.

Fyrtioåriga domaren Ariane (Sandrine Kiberlain) har försakat allt privatliv för att sikta mot toppen i högsta domstolen när hon tar några glas för många på nyårsfirandet. Sex månader senare gör sig natten påmind vid ett besök hos en gynekolog, som upptäcker att magproblemen hon brottats med är ett foster. Sökandet efter pappan går från adlige kollegan De Bernard (Philippe Uchan) med genetisk skräcksläkt till landets mest eftersökta förbrytarmonster: inbrottstjuven Bob Nolan (Albert Dupontel), misstänkt för att med vinkelslip ha styckat ett av sina offer och ätit dennes ögon.

Detta skogstokiga scenario har blivit en föredömligt kort, lite ojämn men hyfsat kul svart komedi med farsinslag som dragit storpublik i hemlandet. Och det är inte svårt att se varför. Den har alla ingredienser i ett backlashflin mot ”okvinnliga” karriärkvinnor men drar snart iväg mot en satir över mediedrevets vansinne och rättsstatens blinda godtycke.

Ursprungligen hade regissören Dupontel tänkt göra filmen på engelska med Emma Thompson i huvudrollen, men Kiberlain klarar rollen som krackelerande isprinsessa bra, om än hon kunde gjort mer av den fysiska komedin. Det gäller också filmen i stort; flera scener hade tjänat på att ta ut svängarna rejält, gärna med slapstickinslag från Chaplins och Keatons glansdagar.

En glimt av det får vi i Jean Dujanels insats som misslyckad dövspråkstolk i tv och i Terry Gilliams cameo som seriemördarsuperstjärnan Charlie Meatson, vars direktsända tokbabbel från ett högsäkerhetsfängelse i USA tas som en expertkommentar av nyheterna. Lite mer i bakgrunden skymtar regikollegorna Gaspar Noé (”Enter the Void”) och Jan Kuonen (”99 francs”) som Bob Nolans medfångar; kanske en vink om ett samhällsklimat med ökande repression.

« 9 Mois Ferme» un film de Albert Dupontel

Kärlek och brott är en liten solkig komedi som stoltserar med det John Waters kallar god-dålig smak, alltså vulgaritet med sublim finess. Synd bara att den lägger band på den anarkistiska vulkan som slumrar i uppslaget till filmen.

© Michael Tapper, 2014.  Sydsvenska Dagbladet 2014-12-12.