Sverige 2014. Regi: Oscar Edlund, Daniel Bengtson. Medverkande: Hans Alfredson, F.W. de Kleck, Thorbjörn Fälldin, Arnold Wesker. Åldersgräns: ocensurerad. Längd: 58 minuter.
Med proffsigt handlag och gott humör berättar före detta studentaftonförmännen Oscar Edlund och Daniel Bengtson om denna drygt hundraåriga tradition. De får stor och entusiastisk hjälp av sina många intervjuoffer bland tidigare gäster och förmän. Anekdoterna är många och roliga, men det blir en obalans mot den andra grundingrediensen i receptet på en lyckad Studentafton – allvaret.
Som i berättelsen om hur Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels inbjöds 1933 men aldrig dök upp. Vi får se en stillbild från Nationalsocialistiska Studentpartiets möte i AF-husets stora sal, men djupare än så gräver man inte i dåtidens bruna strömningar med akademisk polityr.
Främst intresserar man sig för 1960- och 70-talens politiskt och kulturellt heta klimat. Då experimentella musiker som Jimi Hendrix och Frank Zappa sprängde både rockmusikens konventioner och med dem nära nog fönstren i AF-borgen också. Och då Olof Palme och Jan Guillou drog rekordstor publik på tre-fyratusen debattvilliga själar.
Därefter förefaller den stora stiltjen ha lagt sig, åtminstone i publiken. Pensionerade rektorn Håkan Westling slätar över med att man nog inte vill vara otrevlig mot långväga gäster, men alla som under de senare decennierna föreläst på universitet och högskolor känner igen tendensen. Debattlustan och nyfikenheten är utrotningshotade, sannolikt som resultat av det tilltagande bildningsförfallet inom skolan.
Hårdare krav för att få studiemedel har också minskat studenternas engagemang för föreningslivet kring universitetet. För ett halvt decennium sedan gick Filmstudion i graven, det är bara att hoppas att Studentafton i Lund inte går samma väg. Levande möten och diskussioner människor emellan är och förblir en grundpelare i alla demokratier värda namnet.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-05-09.