I risets cirkel

tuktad till frihetMagnus Utvik
Tuktad till frihet
Norstedts

Hans Scheikes fortfarande aktiva, sadomasochistiska gröna vågen-kollektiv i Bergslagen har uppfattats som en produkt av 1960-talets vänsterinriktade livsstilsexperiment. Men som författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik visar är ”sexsekten” snarare en reaktionär motreaktion med religiösa förtecken. Denne självlärde grafolog, mystiker och dömde pedofil förespråkar så kallat traditionella könsroller med hänvisning till Gud och en föregiven naturordning mellan könen: män ska slå, kvinnor ska bli slagna

Hans instrument utgörs av en manipulativ strategi, där kärlekshandlingar blandas med förnedrande sexlekar, gärna med de riksbekanta björkrisen. Allt i enlighet med sektens ekologiska profil: natursmisk i lantlig Carl Larsson-miljö. En sund själ i en piskad kropp.

De mest åtråvärda offren var småflickor på gränsen till puberteten, då Scheike menade att de var det bästa råmaterialet för hans ”tuktan till frihet”. Processen började med att flickorna tvingades bära kortkorta kjolar utan trosor, sedan trappade man gradvis upp övergreppen med hjälp av ”risterapi”, alltså regelbundet smisk kombinerat med sexuella tafsanden.

Under domstolsförhandlingarna 1988 och därefter har mediedebatten utgått från att Scheikes kvinnor själva är offer. Suzanne Kordon & Anna Wetterqvists banbrytande bok Gärningsmannen är en kvinna (2006) och nyligen avslöjade pedofilnätverk visar emellertid att den föreställningen är en rest av gamla tiders kvinnosyn.

Utvik kan därför revidera bilden efter intervjuer med sektens medlemmar, deras offer och psykologer samt några snabba nerdykningar i sektforskning: Scheike är huvudmannen, gurun, den som driver på, men hans kvinnor är högst villiga och aktiva medbrottslingar – också i de pedofila övergreppen.

I sökandet efter en bakgrund till sektens sadomasochistiska föreställningar pekar författaren på Arthur Janovs primalterapi, trendig i mitten på 1970-talet. Tyvärr utvecklar han inte det spåret i mer än i några kortfattade rader. Han jämför också gruppdynamiken med andra sekter, om än referenserna till den egna erfarenheten från stalinistiska Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) haltar.

Bättre fungerar kopplingen till den kaliforniska sekten Guds barn, numera Familjen, under patriarken David Berg, alias Moses David. Här finns slående paralleller, om än i större skala: doktrinen om sex mellan alla deltagare oavsett ålder, undantaget homosexuella förbindelser, ett tabu också för Scheike. Dessutom frestar kvinnorna med sex för att rekrytera nya medlemmar. Mellan raderna förefaller det som även Utvik under besöken hos Scheike utsätts för liknande locktoner från en av dennes åldrade sirener.

Gruppdynamiken i en sekt analyseras med hjälp av en artikel ur Aftonbladet 1989. Där förklarar två avhoppare från Moonrörelsen hur medlemmarna svetsas samman, bland annat genom att bli en del av ett upphöjt ”vi” mot ett nedvärderat ”dom andra”, underkasta sig heliga trossatser som inte får ifrågasättas och tilldelas särskilda namn och regler som får dem att se sekten som sin enda sanna familj.

Sin världsbild formulerar dock sekten i allegorier snarare än i tydligt formulerade idéer. Scheike-sektens science fiction-profetia ”Mi-Rakel i Creons hus” beskriver ett samhälle i kris, slitet mellan Bakåtsträvarna och Nyskaparna. En berättelse som ska rättfärdiga de egna idéerna om världens räddning, inte olikt till Fredrik Reinfeldts apokalyptiska popdystopi om Folkhemmet i Det sovande folket.

Sektens avsikt att klä sin pedofil-filosofi i förskönad nyspråkskostym och förse den med en tillrättalagd dramaturgi är densamma som den politiska maktstrategi filosofen Bengt Kristensson Uggla kallar ”slaget om verkligheten”. Makten har den som kontrollerar vår världsbild, får oss att tolka den på ett bestämt sätt. Så skapar man undersåtar.

Utvik ser här sambandet mellan hur sekter konstruerar sin världsbild och totalitär propaganda, både nazitysk och sovjetisk. Men för att göra diskussionen aktuell borde han gått vidare till dagens tankesmedjor, lobbyister och informatörer. Samtliga med arbetsuppgiften att lägga verklighetsuppfattningen till rätta för oss.

© Michael Tapper, 2014.. Sydsvenska Dagbladet 2014-04-01.