Fury – Michael Tapper

Storbritannien/Kina/USA 2014. Regi: David Ayer. Skådespelare: Brad Pitt, Logan Lerman, Shia LaBoef, Michael Peña. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.14.

I David Ayers (End of Watch) Fury gestaltar Brad Pitt en supersoldat stöpt i samma form som Aldo Raine i THE INGLOURIOUS BASTERDS. Här heter han Don ”Wardaddy” Collier, hårdkokt ledare med hjärta av guld i spetsen för en grupp slitna krigsveteraner på färd genom Nazityskland i en Sherman-pansarvagn under krigets slutskede, våren 1945. Den tarantinoska lättsamheten är utbytt mot ett krasst krig-är-helvetet-anslag, matchat av ett närgånget, ofta klaustrofobiskt, foto och en handling som vadar genom en moralisk gråzon dränkt i blod, skit, sprit och lättfotade tyskor.

Liksom Rädda menige Ryan med efterföljare, är Fury en film som förespeglar oss att det var USA som utförde den avgörande krigsinsatsen och amerikaner som gjorde det stora krigsoffret. Trots att ryssarna åren 1942–43 vände kriget genom en rad segrar mot Hitlers styrkor till priset av astronomiskt många fler döda, totalt 26 miljoner under kriget.

USA förlorade totalt 420,000 man, mestadels i kriget mot Japan. Från landstigningen i Normandie på D-dagen den 6 juni 1944 och fram till slutstriderna i början av maj 1945 stred amerikanerna dessutom tillsammans med soldater från många andra länder.

Men också inom ramen för det begränsade perspektivet i Fury frodas klichéerna på filmens två huvudsakliga spelplatser: en tysk småstad som våra huvudpersoner invaderar med en amerikansk trupp och det lantliga vägskälet där pansarvagnen konfronterar en tysk 300-mannastyrka.

I småstaden festar man loss med sprit och kvinnor, men i kontrast till Röda Arméns omskrivna våldförande på civilbefolkningen i östra Tyskland framställs detta som ett allmänt gemyt med beslagtagen nazisprit och villiga kvinnor. Riktigt hjärteknipande blir det när unge gröngölingen Norman (Logan Lerman) här får sitt livs första nyp med söt och hjälpsam tonårsflicka.

Än tvivelaktigare är den ensamma slutstriden mot en övermäktig fiende, som elimineras i tjogtal för varje granat och skottsalva. I den scenen stiger vi in i samma krigssagoland som i Örnnästet (Where Eagles Dare, 1968), efter vilken stjärnan Clint Eastwood i en intervju ställde sig frågan varför andra världskriget varade så länge när han kunde meja ner ett hundratal tyskar på bara två timmar. Den frågan får också åskådaren leva med så länge vi serveras löjeväckande uppvisningar i amerikansk exceptionalism som Fury.