Sverige 2014. Regi, manus, foto, producent Kersti Grunditz Brennan Klipp Margareta Lagerqvist Musik Cecilia Q. Öhrvall, Esbjörn Öhrvall Med Carl Johan De Geer, Nina De Geer, Marianne Lindberg De Geer, Marie-Louise Ekman, Johan Kugelberg, Göran Hugo Olsson, Krister Broberg. Produktionsbolag The Flock AB för Sveriges Television med produktionsstöd från Svenska Filminstitutet, Filmpool Jämtland och Konstnärsnämnden. Längd 1.20.
Dokumentär som följer Carl Johan De Geer till utställningar av hans konst i Los Angeles, New York och Uppsala. Filmen visar hans ateljé, besöker gamla Meyerateljéerna, som renoverats till lyxigt kontorshus och botaniserar i hans liv genom kommentarer från vänner, partners, kollegor och en rad filmklipp, bland annat från Tårtan (1973), Hallo Baby (1976), Privatdetektiv Kant (1983), Lögn (1996) och Mormor, Hitler och jag (2001).
Under många år polariserade Carl Johan De Geers konst publiken. Kulturkonservativa ansåg att tavlor som den med svenska flaggan prydd av ordet ”kuken” eller tv-serien Tårtan representerade vulgär och förfulande vänsterskräpkonst. De fick sin reaktionära svans i den så kallade ”ironiska generationen”, för vilken han var ett praktexempel på det folkhemsstalinistiska DDR-Sverige. Andra blev så devota fans att de lärde sig tv-seriernas repliker utantill.
Idag är De Geer folklig i både bra och dålig mening. Ett tecken på det är filmens förkortning av hans namn till CDJG, en lite knasig efterapning av filmtiteln till mockumentären om Jean-Claude Van Damme, JCVD (2008). Bra är naturligtvis att konsten och filmerna nu kan visas utan en urspårad debatt i högt tonläge, dåligt om det innebär att den politiska udden trubbats av till ”ironisk” gemytlighet som innebär att Svenskt Näringsliv kan använda den på t-tröjor till unga entreprenörer.
Att det är hög tid för en dokumentär om hans liv och verk är det emellertid inget snack om. Han är i år 76 år och jobbar fortfarande av ren lust och jävlighet i sin ateljé. Frågan är bara om klipparen och koreografen Kersti Grunditz Brennans film gör honom rättvisa. Jag kan inte se det, trots medverkan av flera viktiga personer i hans liv och hans egen frispråkighet.
CDJG gör det helt enkelt för lätt för sig genom att bara följa De Geer med en kamera, plocka upp några guldkorn, intervjua några lika talföra personer i bekantskapskretsen och visa några klipp från filmer som belyser det de talar om. Den som haft det minsta intresse för De Geer och hans konst ser bara en snabbrepris på välkända och redan söndertröskade fakta.
Varför inte följa hans arbetsprocess i ateljén? Varför inte våga sig på en bredare kontextualisering av hans konst som tidsdokument i både politisk och estetisk mening? Varför inte följa det skiftande mottagandet av hans konst genom åren han varit verksam? Varför inte gestalta delar av hans självbiografiska bok Jakten mot nollpunkten som ett sätt att illustrera hans tankevärld?
Som spegel av De Geers konst i uppror mot konventionerna konst är CDJG med sitt konventionellt fyrkantiga och livlösa format missvisande också i rent konstnärlig mening. Den har blivit en konservativ film om en socialistisk ikonoklast, en anti-De Geer-film.
© Michael Tapper, 2014. Endast på hemsidan 2014-12-13.