Brick Mansions – Michael Tapper

Frankrike/Kanada 2014. Regi: Camille Delamarre. Skådespelare: Paul Walker, David Belle, RZA (Robert Diggs), Robert Maillet. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.35.

I marknadsföringen har Brick Mansions pumpats upp som nyligen avlidne Paul Walkers sista film, en sanning med viss modifikation när väl Fast & Furious 7 går upp nästa år. Fast egentligen är filmens stjärna David Belle, den franske pionjären inom parkour, det vill säga konsten i att med styrka och smidighet och akrobatik kunna forcera alla slags hinder i en stadsmiljö: bilar, murar, hus, lyktstolpar, trappor, monument med mera. Han ensam motiverar det höga betyget.

Redan för tio år sedan demonstrerade Belle sina häpnadsväckande färdigheter i Banlieue 13 (2004), som den här filmen bygger på. Och även om han har blivit en lätt grånad 40-åring i nyinspelningen, så är hans talang fortfarande på topp. Som bäst är han i klass med Buster Keaton och Jackie Chan. Resten är actionfilm på autopilot. Luc Besson har skrivit manus och producerat och det borgar för idel återanvändning av söndertuggade genreklichéer.

Brick Mansions är namnet på ett fiktivt slumområde i ett science fiction-dystopiskt Detroit som blivit så laglöst att det isolerats från resten av staden med en hög mur. Tänk Flykten från New York, fast med hiphopveteranen RZA från Wu Tang Clan som områdets hänsynslöse knarkkung Tremaine.

Främste motståndaren i området är enmansarmén Lino (Belle), som i filmens öppningsscen förstör en kokainleverans. Som motdrag kidnappar Tremaine Linos ex-flickvän. Samtidigt har kriminalaren Damien (Walker) bara timmar på sig att hitta en neutronbomb, som Tremaines gäng kapat från en vapentransport och fäst på en rysk kryssningsmissil riktad mot stadens finanscentrum. Ställda inför en gemensam fiende blir Lino och Damien ett team. Förstås.

Inte en molekyl i premisserna eller utförandet övertygar. Framförallt gangstrarna är idel posörer som månar mer om att se tuffa och coola ut än att sköta sina jobb. Den halsbrytande skruvningen av storyn i finalen är lika programmatisk som demoniseringen av fattiga och utslagna i inledningen. På vägen däremellan går det mesta hjältarnas väg, utom då det behövs några fördröjningar för att fylla speltiden.

Men då och då spränger man in någon av David Belles häpnadsväckande utmaningar av gravitationen, och plötsligt uppstår ögonblick av ljuv musik av liv och energi.