Boyhood – Michael Tapper

USA 2014. Regi: Richard Linklater. Skådespelare: Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, Lorelei Linklater. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.46.

Alfred Hitchcock beskrev underhållningsfilm som livet med de tråkiga bitarna bortklippta. Richard Linklater har däremot byggt hela sin karriär på att göra tvärtom. Redan i Slacker (1991) avvisade han konventionella berättarstrukturer till förmån för en löst sammanhållen skildring av hundratalet ungdomars liv under en vanlig dag i hemstaden Austin, Texas. Trilogin Bara en natt (Before Sunrise, 1995), Bara en dag (Before Sunset, 2004) och Before Midnight (2013) gjorde liknande ögonblicksbilder av ett älskande pars första möte, återförening och medelålderskris.

Ingen av filmerna följer konventionella dramaturgiska kurvor eller fokuserar på spektakulära händelser. Tvärtom bygger deras popularitet just på att de finner ett slags vardagens poesi, där komedi och tragedi blandas med opretentiös självklarhet och en avväpnande rolig dialog. Linklater har dessutom förmågan att göra de mest perifera bifigurer intressanta. Ibland får man känslan av att filmerna lika gärna kunde ha handlat om dem i stället för rollgestalterna i centrum.

Boyhood är hans hittills djärvaste formexperiment, en skildring av Mason Evans Jr:s (Ellar Coltrane) uppväxt i Texas från sex till arton år inspelad med samma skådespelare. Det är en film gjord mot höga odds och på låg budget, men Linklater har inte bara rott projektet i land rent praktiskt, han har fått ihop ett helgjutet filmkonstverk av sällsammaste slag. Ett som med lätthet och utan pedagogiska pekpinnar övervinner alla skarvar i tidshoppen.

Från en scen till en annan har Mason hamnat i målbrottet och fått antydan till skäggväxt. Mellan två scener får utslängda strulpappan Mason Sr. (Ethan Hawke) kortare hår, ny livsstil och barn med en annan kvinna. Mamma Olivia (Patricia Arquette) har ett uppslitande gräl med en av sina efterföljande makar, som i nästa scen försvunnit ut ur familjens liv.

Vi kan själva avläsa tidens gång i Masons utveckling och i föräldrarnas tilltagande rynkor. Det vi ser är inte bara en fascinerande ”boyhood”, det är också föräldrarnas mognadsprocess. Tyvärr hamnar dock systern Samantha (Lorelei Linklater, regissörens dotter) lite väl mycket i bakgrunden. Synd på en så pass rolig bekantskap.

Förbluffande osynliga är också världspolitiska händelser. Ta finanskrisen, som tvingade miljontals amerikaner från hus och hem och gav upphov till ”Occupy”-rörelsen. Enda antydan om kristiderna hör vi i en bisats då mamman nämner att hon är ”house poor”, alltså att nästan hela hennes inkomst går till att betala husamorteringarna. Politiken skymtar också till i en scen då Mason hjälper pappa att sätta upp kampanjtavlor för Barack Obama 2008.

Men så är Linklater som bäst när han fångar intima stunder som bara ger konturerna av ett större historiskt panorama. Till exempel när Mason firar sin femtonårsdag med pappa och nya hustrun hos sina kärleksfulla styvmorföräldrar i bibelbältets landsbygd. När de sistnämnda ger honom ett gammalt jaktgevär och en Bibel i födelsedagspresenter blir scenen en tidsbild av tre amerikanska generationer kring millennieskiftet.

Men i det privata fångas också det allmänmänskliga. Vilken förälder känner inte igen sig i mammans reaktion när Mason ska flytta hemifrån för att studera på universitetet i Austin? Efter en lång harang som sammanfattar livet med tre makar och två barn, avslutar hon med: ”Vad händer nu? Min begravning?”