A Touch of Sin – Michael Tapper

Kina 2013. Tian zhi ding. Regi: Jia Zhang-ke. Skådespelare: Zhao Tao, Jiang Wu, Wang Baoqiang, Luo Lanshan. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.09.

För den som vill se bakom fasaden på rekordtillväxtens Kina är A Touch of Sin en utmärkt startpunkt. Titeln anspelar på King Hus Guldpalmsnominerade actionklassiker A Touch of Zen (1967), men har förlagt handlingen till nutid. De fyra episoderna om hur vanliga arbetare drivs att ta till blodigt våld mot korruption, maktmissbruk och sexhandel har av regimkritiker attackerats för att passa in i statens moralkampanjer. Och visst godkändes manuset av censuren. Men inför premiären förra året förbjöd man plötsligt medierna att skriva om filmen.

Anledningen är inte svår att upptäcka. För även om episoderna var för sig handlar om enskilda maktövergrepp av korrupta individer, så formar sig helheten till en skakande skildring av hur dagens totalitära mix av stalinistisk kommandopolitik och nyliberal rövarkapitalism skapat ett land som i praktiken är laglöst – för underklassen, vill säga. Som få berättelser illustrerar A Touch of Sin marxismens begrepp reifikation: hur människor förlorar sitt egenvärde och görs till handelsvaror på kapitalismens marknad.

I bakgrunden till episod ett och fyra skymtar Mao respektive Buddha som referenser till värdesystem med förhoppningar som krossats och lämnat våra huvudpersoner i en förtärande hopplöshet. Det ger inslagen när Dahai (Jiang Wu) skjuter en hästplågare i episod ett och Xiao Hui (Luo Lanshan) släpper ut några guldfiskar i floden symbolladdade innebörder av uppror och frihetslängtan. En satirisk fullträff mitt i tragedin är också scenen då en lyxbordell låter sina prostituerade paradera i sexigt omsydda Röda Armé-uniformer framför en samling förtjusta parti- och företagspampar (se bilden ovan).

Men episod tre ändå den starkaste. Här får Wang Baoqiang, spelad av regissörens hustru Zhao Tao, hämnas på kvinnornas förlorade ställning när hon med håruppsättningen kopierad på hjältinnan i A Touch of Zen slår tillbaka mot några sextrakasserande kunder på bordellen där hon arbetar som receptionist (se bilden nedan).

Filmen vann manuspriset i Cannes föra året. Ändå är manuset filmens svaga sida, då dialogen inte tillför mycket väsentligt, episoderna är bristfälligt hoplänkade och särskilt den andra helt kunde klippts bort utan större förlust. Istället är det Yu Likwais känsliga filmfoto och skådespelarnas mimik som ger kraft och mening åt filmens effektfulla blandning av kärv realism och stiliserad action i wuxia-genrens traditioner.