A Million Ways to Die in the West

USA 2014. Regi: Seth MacFarlane. Skådespelare: Seth MacFarlane, Amanda Seyfried, Charlize Theron, Liam Neeson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.56.

Västernkomedin är ett sent fenomen som uppstod under de sista skälvande åren av genrens storhetstid, och som ofta har tolkats som ett tecken på förfall. Men egentligen drabbade 1960- och 70-talens många självparodierande reflektioner över Hollywoods berättarklichéer och rollstereotyper alla genrer. Enda skillnaden vara att västernkomedin ofta hade en politisk undertext eftersom den förlöjligade en genre som gestaltade grundläggande nationella myter.

Att Mel Brooks Det våras för sheriffen blev en av de största kassasuccéerna i västernfilmens historia är ingen slump. På toppen av sin komiska begåvning rev han systematiskt ner det romantiska skimret kring hur män och kvinnor av det rätta virket tämjde västern från vildmark till prunkande trädgård. Rasism, politisk korruption, rovkapitalism, lynchjustis och ett moraliskt förfall som bara matchades av en yttre misär och smuts var något av det som blottades bakom denna kulissvärld, som också bokstavligen rämnade i filmens final.

Brooks film blev förlagan till flera efterföljande västernkomedier, bland annat Robert Zemeckis betydligt fegare Tillbaka till framtiden III, som i sin tur har fått en än blekare kopia i Seth MacFarlanes bioaktuella A Million Ways to Die in the West. Den är en serie enkla sketcher trädda på en tunn handlingstråd om fårfarmaren Albert (MacFarlane), som i 1880-talets Arizona får på båten av sin flickvän och försöker vinna tillbaka henne genom att träna till revolverman. Inte nog med att den är några decennier försenad, den har ingenting att tillägga och verkar inte ens kunna något om västerngenrens berättartradition.

I stället reduceras västernmiljön till bakgrund för en romantisk komedi med huvudpersoner som då och då förfasar sig över sin värld. Fast inte med dåtidens blick på sig själv, utan som om de hade rest tillbaka från vår tids Beverly Hills. Rasismen och folkmordet på indianerna kommenteras i förbigående medan man ägnar dåtidens mustaschmode en serie platta flabb som sträcker sig över halva filmen.

I ett sömnigt tempo hinner man knappt med 20 av den miljon dödar som titeln utlovar. Desto mer får vi av oinspirerade och For Dummies-övertydligt levererade skämt om sex och kiss och bajs. Mitt i filmen försöker MacFarlane dessutom parodiera sin egen låga humornivå med ett extranummer där hans rollfigur ingående förklarar ett redan uselt skämt om cunnilingus, men det bara understryker den enfalden i upplägget.

Det är svårt att se målgruppen för filmen. Den har av outgrundliga orsaker fått en femtonårsgräns trots att våldsinslagen är tamare än det mesta man kan se på familjetid en lördagskväll. Och det grova språket är inte grövre än i ett genomsnittligt avsnitt av South Park. Möjligen syftar femton på intelligensnivån för filmens humor.