USA 2013. Regi: Roland Emmerich. Skådespelare: Channing Tatum, Maggie Gyllenhaal, Jamie Foxx, James Woods, Richard Jenkins. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.17.
Bara för några månader sedan intogs Vita Huset av nordkoreanska terrorister i Olympus Has Fallen. Och i nästa sista säsongen av TV-serien 24 höll en afrikansk militärstyrka från det fiktiva landet Sangala byggnaden i ett järngrepp. Mot en så förstummande korkad bakgrund tycks scenariot i White House Down vara närmast normalbegåvat. Med betoning på tycks.
Nu handlar det om ett insiderjobb med flera bottnar när ett gäng amerikanska ex-elitsoldater ockuperar stället under ledning av en förbittrad säkerhetschef och kräver en lösensumma i utbyte mot presidentens liv. Men i bakgrunden lurar ännu skummare krafter från det militärindustriella komplexet, som enligt den fredsälskande president Sawyer (Jamie Foxx med Barack Obama-framtoning) ser sig som landets skuggregering. Och i det avseendet har Emmerich kanske helt rätt.
Felet är att han späckat den alltför långa speltiden med klichéer vars bäst-före-datum passerades vid 1980-talets slut. Framförallt gäller det Channing Tatums ex-militär John Cale, som mitt i skottlinjen går från ordinär strulpelleförlorare till årets superamerikan – Die Hard Style. Inte en kula bär hans namn hur mitt-i-prick han än ställer sig, inte en explosion kan rubba honom för mer än några sekunder.
Hans snitslade bana av tillfälliga nederlag och hinder – toppad av den fånigaste biljakten i filmhistorien – kan sammanfattas enligt receptet: Ultravåld. Explosioner. Mer Ultravåld. Fler explosioner. Flaggviftande. Stukad manlighet återupprättad. Ridå.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-09-20.