USA 2013. Regi: Derek Cianfrance. Skådespelare: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Ray Liotta. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.20.
Spelplatsen är småstaden Schenectady, vars Mohawk-indianska namn har översatts i filmtiteln. Där utspelas en tredelad historia över femton år om två män på olika sidor av lagen och deras jämngamla söner. Regissören Derek Cianfrances (Blue Valentine) ambitioner är inget mindre än en episk omtolkning av kriminalgenrens stereotypa mönster, men han lyckas bara delvis.
Första och starkaste delen handlar om den turnerade motorcykelcirkusartisten Lukes (Ryan Gosling) upptäckt att hans tillfälliga förbindelse med servitrisen Romina (Eva Mendes) året innan har gjort honom till far. Andra delen kretsar kring den karriärsugne polisen och småbarnsfadern Avery (Bradley Cooper), vars liv förändras efter en konfrontation med Luke, som börjat råna banker i ett desperat försök att starta ett nytt liv. Tredje delen handlar om arvet från fäderna till sönerna Jason (Dan DeHaan) respektive AJ (Emory Cohen).
Filmens intima, ibland påträngande närbildsestetik och känsliga dialog ger en intressant motbild till genrens machoklichéer men påminner samtidigt oss om att vi egentligen inte får veta så mycket om rollfigurernas bakgrunder, motiv och drivkrafter. Här finns också en afroamerikansk fadersfigur långt från genrens många knarkare, hallickar och gangsters, fast i gengäld har han en högst marginell roll i sammanhanget. Och trots att man betonar det sociala arvet förefaller Lukes son Jason närmast genetiskt förutbestämd till kriminalitet.
Alla dessa och många fler frustrationer beror till stor del på urvalet av händelser. Filmen dröjer vid vissa episoder av tämligen marginell betydelse men hoppar över betydligt viktigare, till exempel Averys skilsmässa och Jasons förhållande till sin styvfar. Ur den mosaik av episoder som återstår går det inte att utvinna någon övertygande logik bakom händelserna i den avslutande tredje delen. Det hade snarast behövts en tv-serie eller tre för att göra berättelsen rättvisa. Slutet framstår dessutom som en svag nödlösning, och det är oerhört synd.
I mycket är nämligen filmen ett lyckat kraftprov för skådespelarna, som gestaltar nyanserade rollfigurer med både beundransvärda och beklagliga egenskaper – människor som ställs inför svåra vägval i livet. Det känns nästan löjligt att formulera detta, men filmen påminner faktiskt oss om hur sällan vi ser det på bio, särskilt i kriminalgenren. Ovanligt är också valet att göra ett kollektivdrama, där framförallt Eva Mendes i en avglorifierad roll åtminstone delvis väger upp mansdominansen med en stark insats.
Trots filmens tillkortakommanden och det njugga betyget tvekar jag inte att rekommendera den. The Place Beyond the Pines bjuder på en rikedom av lysande scener och intressanta rollfigurer som för tankarna till ett svunnet Hollywood med manusförfattare av Raymond Chandlers och William Faulkners kaliber. Tyvärr bildar enskildheterna inte en fungerande helhet.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-04-05.
3 x Originella kriminaldramer
Shock Corridor (1963) En typisk Sam Fuller-film, där en karriärsugen journalist låter lägga in sig på ett mentalsjukhus för att skriva om ett ouppklarat mord som hände där i hopp om att vinna Pulitzerpriset. Genom Fullers kamera blir förstås sjukhuset snart en skruvad, samhällskritisk samtidsmetafor. Totalförbjuden i Sverige.
Dog Day Afternoon (En satans eftermiddag, 1975) Al Pacino på högvarv i Sidney Lumets film om en bankrånare som försöker finansiera sin älskares könsbyte. Snart spårar rånet emellertid ur i ett bisarrt gisslandrama och en mediecirkus.
Inside Man (2006) Ett bankvalv i New York visar sig dölja betydligt mer än världsliga tillgångar när ett bankrånargäng har en högst ovanlig plan för sin stöt.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-04-05.