The Lone Ranger

lone_ranger_ver23 USA 2013. Regi: Gore Verbinski. Skådespelare: Armie Hammer, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Tom Wilkinson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.29.

När Johnny Depp tog rollen som indianen Tonto häromåret utbröt en upprörd debatt i USA. Serien, med ursprung i en radioserie på 1930-talet och därefter på tv, bio och i tecknade äventyr, var en rasistisk pojkscoutversion av folkmordets vilda västern. Den maskerade ädle hjälten (i filmen spelad av Armie Hammer) bar en vit hatt och hade som följeslagare den hundaktigt lojale Tonto, som pratade en stolpig barnengelska.

På spanska betyder ”tonto” dumskalle, och nu skulle han alltså gestaltas av en vit skådespelare. Medan black- och yellowface varit tabu sedan länge i Hollywood såg redface-schablonen ut att leva vidare.

I den färdiga filmen märks det emellertid att man gjort sig stort besvär för att farhågorna ska komma på skam. Den koloniala plundringen av landet väster om Mississippifloden och massakrerna på den amerikanska ursprungsbefolkningen får en framskjuten plats i handlingen. Förlagans många klichéer, från hästen Silvers överjordiska egenskaper till just namnet Tonto, blir också föremål för filmens mest lyckade komiska uppgörelser med originalet.

Samtidigt uppstår en slitning mellan råbarkad Deadwood-realism och serietidningssurrealism. Ena sekunden plågar filmens skurkar livet ur kinesiska slavarbetare i en silvergruva, nästa sekund står Silver på en trädgren och betar löv. Ibland är kontrasterna roliga, ibland bara knasiga.

Mycket är sig dock likt från regissören Verbinskis tidigare succéserie Pirates of the Caribbean, främst de långa och överlastade actionscenerna med instoppade slapsticknummer och vitsiga munhuggningar. Publiken får inte många minuters andningspaus mellan monumentala explosioner och massförstörelsescener. Själva handlingen hamnar lätt i skuggan av något som mest ser ut som en snitslad bana mellan olika åkturer på Disneyworld.

Helhetsintrycket blir splittrat. The Lone Ranger vill väl men kan inte riktigt balansera mellan humor och allvar. Men den vacklar rätt underhållande.

© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-07-03.