Rush – Michael Tapper

USA/Tyskland/Storbritannien 2013. Regi: Ron Howard. Skådespelare: Chris Hemsworth, Daniel Brühl, Olivia Wilde, Alexandra Maria Lara. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.03.

Formel 1 blev en storindustri på 1970-talet, då tävlingsarrangörerna, förarstallen och sponsorerna använde sig av färgstarka namn som James Hunt och Niki Lauda för att glamourisera sporten som modern riddartornering på liv och död. Reklamfilmer och veckotidningar mytologiserade förarna som industrialismens sexsymboler: hypermaskulina halvgudar med bensin i blodet och fullt tryck i alla cylindrarna. Förgäves spanar jag efter den svenske stjärnan Ronnie Peterson i Rush, men förmodligen ansågs han och andra samtida racerstjärnor – Emerson Fittipaldi, till exempel – som alltför hemvävda.

Filmen skildrar två motpoler: streberaktige arbetsmyran Niki Lauda (Daniel Brühl) kontra den naturbegåvade slarvern James Hunt (Chris Hemsworth). Båda framställs som så monomant fixerade vid att vinna nästa lopp och nästa och nästa att det fyller hela tillvaron. Vänskap, kärlek, sex och andra mänskliga relationer är endast flyktiga förströelser mellan varven.

Ron Howard (FROST/NIXON, 2008) river bort de glättade kulisserna för att visa oss två förvuxna och familjeförskjutna överklasspojkar, vars största kick (”rush”) är en ensam, neurotisk lek med döden. Ändå lyckas han, trots tidigare gasen-i-botten-meriter som Blåst till tusen (Grand Theft Auto, 1977), bara i några ögonblick fånga den där dödsföraktande – eller kanske dödslängtande – adrenalingejsern ute på banan. Enstaka klippsekvenser påminner om John Frankenheimers stilbildande montage i racerklassikern Grand Prix (1966) men helhetsintrycket får inte riktigt samma musikaliska lyft som i förebildens välorkestrerade bildsymfoni.

Bättre går det i persondramat. Hemsworth (THOR, 2011) och Brühl (Good Bye Lenin, 2003) fångar pricksäkert och avsminkat rollgestalterna, vars egenheter snarare har tonats ner än upp i filmen. Festprissen Hunt var känd för att ta såväl en helnäsa kokain som en grogg och en snabbis med någon fotomodell i tältet på banan innan tävlingsdags. Garagemunken Lauda, däremot, var kontrollfreaken som ägnade det mesta av sin vakna tid år att gå igenom varje teknisk detalj som kunde maximera chansen att vinna. Trots kontrasterna delade de lägenhet vid tiden för sina respektive genombrott i Formel 1 och stod faktiskt betydligt närmare varandra än vad filmen förmedlar.

Rush fungerar antagligen bäst för en publik med egna minnen av Hunt och Lauda. Fotot har en charmig och osökt sjuttiotalsstil i kornighet, färger och bildkomposition. Den klassiska berättelsen om kärlek och konkurrens kring tävlingscirkusen är hyfsat trimmad. Synd bara att Howard inte lyckas tända alla cylindrarna i inslagen från racerbanan.

© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-10-04.

3 x Racingfilm

Grand Prix (1966). Spelscenerna är rena såpoperan, men bildberättandet från tävlingsinslagen fortfarande är oöverträffat som nagelbitarraffel och visuell poesi i John Frankenheimers tre timmar långa Formel 1-epos.

Le Mans (1971). Steve McQueens svar på Grand Prix ligger så nära en dokumentär om 24-timmarsloppet i Le Mans som man kan tänka sig med en Hollywoodstjärna i huvudrollen, men dessvärre har den inte Frankenheimers talangfulla regi.

Senna (2010). Kritikerhyllad dokumentär om den brasilianske Formel 1-föraren Ayrton Senna, som blev närmast helgonförklarad i hemlandet. Den följer hans karriär och särskilt konkurrensen med Alain Prost från debuten i 1984 års Grand Prix i Brasilien till hans död i San Marino tio år senare.