Pain & Gain – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Michael Bay. Skådespelare: Mark Wahlberg, Dwayne Johnson, Anthony Mackie, Tony Shalhoub, Ed Harris. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.09.

Korkskallefarser är en balansgång på slak lina. Kan man, som Joel och Ethan Coen, använda dumheten som verktyg i en finurlig social satir, då uppstår ljuv musik. Annars blir idiotin i längden bara tomt larmande. Som i Pain & Gain.

Handlingen utspelas på 1990-talet och är löst baserad på en sann historia om kidnappning, tortyr och mord i Floridas bodybuildingvärld. Såväl namnen som många detaljer är dock ändrade. Det komiska anslaget har väckt ilska hos brottsoffren och deras anhöriga eftersom de menar att åskådaren lockas att ta förövarnas och inte offrens sida. Fast med tanke på att de tre huvudpuckona – Daniel (Mark Wahlberg), Paul (Dwayne Johnson) och Adrian (Anthony Mackie) – tillsammans knappast har högre IQ än en mindre gnagare tar sympatierna emot.

Mer betänkligt är att Bay inte förmår hålla en så pass simpel story under tvåtimmarsstrecket. I stället segar han ut på det hela med scener som egentligen inte tillför historien något, bland annat på en strippklubb. En ljusglimt är dock Peter Stormares bisarra marginalkrumelur som penisdoktor Bjornson.

Med lite god vilja kan man se Pain & Gain som en hälsosam uppvisning i självironi av en infantil machoregissör. I ett ondare perspektiv vänder han i publikförakt skrattspegeln mot den grabbiga fanklubb som förmodas utgöra hans målgrupp. Döm själva.