Only God Forgives – Michael Tapper

Frankrike/Danmark/Sverige 2013. Regi: Nicolas Winding Refn. Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm, Yayaing Rhatha Pongam. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.30.

Är det en videoinstallation? En serie fotograferade teatertablåer? Ett collage av minimalistiskt animerade kortfilmer? Frågorna är befogade inför en film som långa stunder ser ut att köras på halva hastigheten, så att skådespelarna endast ligger ett slow-motion-hjärtslag från att bli dockor i ett vaxkabinett.

Nicolas Winding Refn lyckas inte upprepa bedriften med den i Cannes regiprisbelönade DRIVE (2013). Då gav James Sallis’ sagoberättelse i gangstermiljö filmens formella fyrverkeri i bild och ljud en meningsfull struktur och rolltolkningarna en känslomässig klangbotten. Nu har regissören på egen hand totat ihop ett lövtunt manus, där inte bara Ryan Goslings repliker utan även anvisningar för kroppsspråk och mimik ser ut att rymmas på en halv A4-sida – max.

Storyn är ett hämnddrama med freudiansk undertext, spelplats: Bangkok. Knarklangaren Billy (Tom Burke) våldtar och mördar en 16-årig prostituerad och mördas strax därefter själv av flickans far och hallick. ”Han hade väl sina skäl”, kvittrar Billys än hårdkoktare morsa (Kristin Scott Thomas) efter att ha hört om sonens framfart.

Därför tycker hon att lillgrabben Julian (Gosling) ska hämnas sin bror. Trots hans avundsjuka på Billys ”speciella relation” till den älskade monstermamman – för att inte tala om storebroderns större kuk, som hon så finkänsligt påpekar. När Julian mot slutet av filmen finner henne död sprättar han upp livmodern och kör in handen för att bekräfta iskylan därinne som han och brodern fick med sig ut i livets begynnelse.

Only God Forgives är, som ni förstår, ingen uppvisning i subtiliteter. Men det är inte heller en film för den fradgatuggande och blodtörstiga actionfanatikern. Det finns inga känslomässiga kickar, ingen svartvit moral, ingen triumferande hjälte. Endast nyanser av brutalsvart, med Vithaya Pansringarms demoniska supersnut som det yttersta mörkrets väktare.

Liksom för den delvis buande, delvis applåderande Cannespubliken lämnar filmen mig kluven. Bitvis kluckar den som en kalkon, särskilt när Scott Thomas försöker övertyga som ondskans urmoder. Motiv, drivkrafter, logik och andra grundingredienser ser vi inte en skymt av.

Men som bäst är den en mardrömsk häxkittel av pervers bild- och ljudpoesi som suggererar likt David Lynch eller varför inte Alejandro Jodorowsky, som han tillägnar verket i förtexterna. Filmfotografen Larry Smith och klipparen Matthew Newman har samma magiska fingertoppskänsla som gjorde Winding Refns BRONSON (2009) minnesvärd, och Cliff Martinez musik är en elefantspark i magen.

Till och med sångnumren, då Pansringarms svärdsvingande hämnarpolis kopplar av med thailändsk karaoke, får en sinister snarare än komisk framtoning. Endast Julians prostituerade flickvän Mai (Yayaing Rhatha Pongam), avger något som kan kallas mänsklig värme.