Mörker, ta min hand – Michael Tapper

The Friedkin Connection: A Memoir
William Friedkin
HarperCollins

En sommarnatt 1972. Marinerade i champagne och med steroidpumpade självförtroenden åker regissörerna Francis Coppola, Peter Bogdanovich och William Friedkin på triumffärd i limousin genom Hollywood. De firar sina installationer som drömfabrikens nya regenter efter att ha svarat för några av de största kritiker- och kassasuccéerna på många år: Gudfadern, Den sista föreställningen och French Connection. Paramount har just gett dem ett eget filmbolag: Directors Company. Auteurernas era såg ut att ha kommit till USA.

Några år senare låg allt i ruiner. Bogdanovich floppade först med dramat Daisy Miller (1974) därefter med musikalen Leve kärleken (At Long Last Love, 1975), ofta omnämnd som konkurrent till Plan 9 from Outer Space i kategorin världens sämsta film. Samtidigt tycktes Coppola och Friedkin ha gått förlorade i varsin djungel för att iscensätta sina drömmars storprojekt: Apocalypse Now (1979) respektive Sorcerer (1977), en nyinspelning av Henri-Georges Cluzots actionklassiker Fruktans lön (La Salaire de la peure, 1953).

Mot alla odds lyckades Coppola vända sin hotande ekonomiska katastrof till succé. Friedkin däremot började färden in i den stora glömskan när hans kostsamma inspelning i Dominikanska Republikens regnskogar försvann spårlöst strax efter premiären hösten 1977 i skuggan av århundradets filmkulturella fenomen: Star Wars.

Filmbolaget satte den engelska titeln till Sorcerer för att på något obskyrt sätt anknyta till hans skräckfilmssuccé Exorcisten (The Exorcist, 1973). Men inget hjälpte, och bitterheten över fallet från Hollywoodtronen är påtagligt i den nyutkomna självbiografin.

I bitande sarkasmer sammanfattar avsnitten kallade ”Tunneln vid ljusets slut” och ”En klättring upp mot botten” de snart fyra decennier som gått sedan glansperioden. Mellan raderna anar emellertid läsaren att ödet inte är helt opassande för en regissör som i stället för att brottas med sina demoner ofta har låtit dem ta kontrollen över verken och förmörka dem med en cynisk misantropi som har få motstycken i filmhistorien.

På papperet låg homofobin i Cruising (1980) och sexismen i filmer som To Live and Die in L.A. (1985) och Jade (1995) helt rätt i samtidens backlash. Men i stället för att ge undertexterna en säljande ”sexig” polityr, drämmer filmerna bög- och kvinnohatet i skallen på åskådaren. De skulle faktiskt kunna studeras som skolexempel på patriarkal ideologi när den är som mest blottlagd.

Publiken svek, och Friedkins tidigare så omhuldade tekniska durkdrivenhet i kameraarbetet och klippningen imponerade inte längre på kritikerna. Föredettingstämpeln satt som fastetsad i pannbenet på arbetargrabben från Chicago. Återstod att leva på gamla meriter och på fjärde hustrun Sherry Lansings ordförandepost i Paramounts bolagsstyrelse. Båda medverkade till att Friedkin 1997 fick en gatsten med sitt namn på Hollywood Walk of Fame.

Hans klassiker fick dock förnyad aktualitet. The French Connection, som inspirerat en rad snutfilmer i dokumentär stil, bland andra Bo Widerbergs Mannen på taket (1976), återkom som förebild för tv-serier som Uppdrag: mord (Homicide: Life on the Street, 1993–99) och filmserier som Bourne (2002–16). År 2000 lanserade Friedkin framgångsrikt Exorcisten i en ny directors cut-version på bio. Båda titlarna har sedan dess släppts i bästsäljande dvd- och blurayutgåvor och blivit föremål för kritiska studier. Häromåret kom en drygt 500 sidor tjock antologi om Exorcisten.

Det brukar sägas att den amerikanska framgångssagan inte har någon andra akt, fast ”Hurricane Billy” Friedkin märkliga karriär förefaller vara ett undantag. På 1960-talet gjorde han snabbt bortglömda floppar, som Sonny & Cher-popfilmen Good Times (1967) och The Birthday Party (1968) i samarbete med Nobelpristagaren Harold Pinter. I början av 1970-talet kom så den amerikanska drömmens första akt innan den långa ökenvandringen i Hollywoods marginaler började.

Just som det slutliga ridåfallet väntade för den nu 78-årige veteranen gjorde han comeback i samarbete med dramatikern Tracy Letts. Bug (2006) och Killer Joe (2011), båda baserade på Letts off-Broadwaysuccéer, skapade rubriker och den sistnämnda nominerades till Guldlejonet på Venedigs filmfestival. I dessa två groteska och vildsinta amerikanska mardrömmar ser det som om Friedkin slutligen har kopplat grepp på sina demoner av obearbetade aggressioner, paranoia, social osäkerhet och storhetsvansinne som han både skäms för och koketterar med i sina memoarer.

Han ser faktiskt ut att vara redo för akt två.