USA 2013. Monsters University. Regi: Dan Scanlon. Röster i originalversionen: Billy Crystal, John Goodman, Steve Buscemi, Helen Mirren. Svenska röster: Allan Svensson, Robert Gustafsson. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.44.
Uppföljarsjukan på biosuccéer är ett fattigdomsbevis, men denna prequel om den gröna dvärgcyklopen Mikes och hans storväxte pälshorningskompis Sullys utbildning till succémonster på energiverket i Monstropolis lyckas ändå hålla humöret strax ovan godkäntgränsen. Receptet lyder: gediget hantverk, välutvecklade rollfigurer och ett överflöd av gags i bakgrunden. Blinka och du missar skämten, gå under eftertexterna och du missar ännu ett.
Själva berättelsen är däremot allt annat än överraskande för den som sett collegefilmer av typen Deltagänget (National Lampoon’s Animal House, 1978) eller Nördarna kommer (Revenge of the Nerds, 1984). Det handlar förstås om att slå ur till synes hopplöst underläge och segra mot alla odds. Mike kan knappt skrämma ett asplöv medan Sully kvävs under arvet från sin legendariske monsterfar. Och deras polare på universitetets mesigaste studenthem har alla förlorarstämpeln i pannan.
Mot sig har de inte bara de klassiska översittarstudenterna och universitetets skräckrektor – en bevingad tusenfoting av kallt brittiskt stål – utan framförallt sina egna mindervärdeskomplex. Som en klassisk Disneymoralitet blir filmen därför en lektion i arbetsmoral medan de mer anarkistiska sidorna av collegefilmgenren dessvärre lyser med sin frånvaro.
Trailern antyder faktiskt en betydligt mer hedonistisk film än det färdiga resultatet, och jag kan inte låta bli att undra om det finns en tonårsversion som lagts på bolagets arkivhylla. Som det nu är stannar huvudpersonerna emellertid vid att vara kramdjur, på tvärs mot skräckgenrens syndiga tradition.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-07-31.