Mig äger ingen – Michael Tapper

Sverige 2013. Regi: Kjell-Åke Andersson. Skådespelare: Mikael Persbrandt, Ping Mon Wallén, Ida Engvoll, Sten Ljunggren, Linn Skáber. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.50.

Kjell-Åke Anderssons filmatisering, fritt efter Åsa Linderborgs självbiografiska barndomsskildring i arbetarklassmiljö, är hygglig och välmenande, samtidigt fyrkantig och kraftlös. Passande på sätt och vis. Som om bildspråket gav en konstnärlig genklang åt den tilltagande undfallenheten och passiviteten hos såväl Mikael Persbrandts försupne arbetarfarsa Hasse som arbetarrörelsen i stort vid skiftet mellan välfärdsstatens sjuttiotal och nyliberalismens åttiotal.

Liksom sjuttiotalsfilmens arbetare, se till exempel Måndagarna med Fanny (1977), saknar Hasse ett språk för sina tankar och känslor. Samma analfabetiska stumhet finns i bildspråket, låst i dammig skandinavisk realism. Tristess och torftighet förmedlas i trista och torftiga bilder. Men det, menar jag, är ett missgrepp, en skev spegling av vad en människa är och vad gestaltningen av en människa egentligen innefattar.

Själen är större än världen, löd Stefan Jarls poetiska titel till dokumentären om Ricky Bruch, och den säger mer än hela den svenska film- och tv-historiens samlade bilder på män som hålögt stirrar in i väggar eller ut genom fönster. Så också i Mig äger ingen. Att huvudpersonerna har det trist och torftigt innebär inte att vi som publik måste ha det, utan att filmmakarna måste finna ett konstnärligt uttryck för sinnestillståndet, leta sig in i den själ som faktiskt är större än världen.

Två utmärkta exempel på påhittiga tristesskildringar i den andan finns i brittisk film: knarkarkvartscenerna i Danny Boyles Trainspotting och kameraåkningen under huvudpersonens vandring genom årstiderna till tonerna av Bill Withers låt ”Ain’t No Sunshine” i Roger Michells Notting Hill. Finns något motsvarande i svensk film? Inte vad jag kan komma på. Låtskvalet i Mig äger ingen är för övrigt bedrövligt ointressant.

Till en del tror jag att orsakerna till den konstnärliga stumheten ligger i filmens perspektivskifte från dottern till pappan. Mycket av bokens kvaliteter ligger nämligen i kontrasten mellan den lilla flickan Lisas (Ping Mon Wallén) lojala hjältebilder av sin far som okuvlig kraftkarl och berättare av de mest halsbrytande anekdoter – om grevinnan Babianarsels fjomperier eller om någon borgarbracka som blir knäppt på näsan – och den människospillra hon ser tillbaka på som vuxen. Endast i de korta inslagen från den vuxna Lisas (Ida Engvoll) disputation i Uppsala får hon mer kött på benen.

Det som återstår för att hålla intresset vid liv är Persbrandts rollinsats. Han må vara en sliten nuna i svensk film, men här hittar hans kroppsspråk och mimik med perfekt gehör Hasses hudlöshet och vilsenhet i tillvaron. Delvis sekonderad av Sten Ljunggren som Hasses far är det som om Persbrandt inkarnerar arbetarklassens ständiga arvedel: avsaknaden av självkänsla. Synd bara att han får slita så på egen hand. Liksom Hasse.