Man of Steel – Michael Tapper

USA 2013. Regi: Zack Snyder. Skådespelare: Henry Cavill, Amy Adams, Michael Shannon, Russel Crowe. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.23.

Efter pressvisningen grävde jag fram min sju år gamla recension av Bryan Singers SUPERMAN RETURNS och konstaterade att den i stort också är relevant för re-rebootförsöket Man of Steel: det charmlösa gravallvaret, det kemiskt personlighetskastrerade rollgalleriet och en audiovisuell formgivning som stjäler allt ur andra och bättre filmer.

Filmen spenderar de första 20 minuterna på ett Krypton samplat av operakostymerna till Wagners Nibelungens ring (Der Ring des Nibelungen, 1869–76), inredningsarkitekturen från Alien (1979), embryobassängerna från Matrix (1999), de flygande drakarna från AVATAR (2009) och en undergångsvision från THE CORE (2003).

Väl på jorden växlar man mellan X-MEN (2000) och Independence Day (1996). De överlastade actionscenerna har klonats från Transformers– och Avengers-serierna. På ljudbandet mullrar Hans Zimmers ultrabombastiska symfonimuzak alltmedan Amir Mokris kopierar shakycam-fotot och den smutsbleka färgskalan från Bourne-filmerna.

Det finns ögonblick som lovar något mer, som huvudpersonens (Henry Cavill) första flygförsök och hans jordiska fars (Kevin Costner) stilla, avvärjande gest innan en tornado sliter denne från jordelivet. Men de drunknar snart i väl upptrampade massförstörelseorgier.

Mellan varven axlar Russel Crowe Marlon Brandos mantel som Jor-El, Stålmannens biologiska far. Hans digitala spöke kunde ha lyfts ur Hamlet, om inte monologerna hade bestått av långa och omständliga redogörelser för det filmmakarna inte förmår gestalta i filmisk form. Och så lägger han förstås moralen till rätta.

För alltsedan seriefigurens födelse under fascismens 1930-tal lurar Nietzsches nihilistiska övermänniskotanke under ytan, och i slutet av filmen ställs frågan om han är en riktig amerikan. En filmatisering av Mark Millars seriealbum Red Son, där Superman fostras till stalinistisk kämpe i kalla krigets Sovjet, hade gett ett fräschare perspektiv på sådana problemställningar än denna repris på en repris.