USA 2012. Regi: Steven Spielberg. Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Sally Field, Tommy Lee Jones, David Strathairn, Hal Holbrook, James Spader, Gloria Reuben. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.30.
”Abraham Africanus”, vrålar den populistiske New York-politikern Fernando Wood i kongressen på våren 1865. Den historiska referensen till Scipio Africanus är avsedd att framställa president Abraham Lincoln som en romersk despot i spetsen för en armé frisläppta slavar som vid inbördeskrigets slut tänktes ödelägga de vitas slavsamhälle i Södern. Men i själva verket visade den romerske generalen Scipio Africanus efter att ha besegrat ärkefienden Karthago prov på storsint nåd lika historisk som Lincolns försoningspolitik gentemot Södern skulle bli.
Historielöshetens ofrivilligt komiska sidor i den populistiska demagogins tjänst var lika aktuell då som på dagens politiska slagfält mot högerextremismen. Liksom förra veckans DJANGO UNCHAINED är Lincoln otvetydigt en replik till Tepartyrörelsens retorik om att ”ta tillbaka landet”, med underförstått rasistiskt budskap: att återställa vit överhöghet. Och liksom filmen om en annan samhällsvisionär, Palme, handlar den om politikens möjligheter att förändra. En viktig påminnelse i en tid när totalitarismen åter är på frammarsch i låtsasdemokratisk kostym men med samma idéer om naturgivna hierarkier och lagar.
Mycket har redan skrivits om Daniel Day-Lewis förmåga att göra Lincoln både enkel och begriplig, även om inte drag av animerad vaxfigur eller rent av en amerikansk Jesus som belastat tidigare filmframställningar saknas. Särskilt John Williams musik låter oss ofta ana att vi åser ett vandrande monument. I skuggan av denne ofta slagfärdige och underfundige men ibland också gaggige hedersman finns emellertid en rad andra och kanske viktigare rolltolkningar.
Mest intressant är Sally Fields gestaltning av hustrun Mary Todd. Historiskt har hon gärna svartmålats som en manipulativ hysterika, men här blir hon sin makes politiska bollplank och pockande samvete. Hon saknar inte depressiva drag, men det får sin förklaring i prövningarna hon genomgått.
En annan upprättelse ger filmen den passionerade slavmotståndaren Thaddeus Stevens (Tommy Lee Jones), som i flera tidigare filmer om den här tiden framställts som en maktgalen och förvirrad fanatiker. Genom alla sina kompromisser och kval för att motvilligt stödja Lincolns urvattnade tillägg till konstitutionen, som visserligen förbjöd slavsystemet men inte gjorde afroamerikanerna till likvärdiga medborgare, träder han plötsligt fram som en långt mer ärlig och uppriktig idealist än den politiska räven Lincoln.
En stötande försummelse i sammanhanget är den totala frånvaron av den då framväxande afroamerikanska medborgarrättsrörelsens frontfigur, den före detta slaven Frederick Douglass. Utan dennes vältaliga och framgångsrika kamp för lika villkor hade slaverifrågan aldrig hamnat på dagordningen i mitten av 1800-talet. Som det nu är i Lincoln ser det ut som det brukar: snälla vita människor ger fri- och rättigheter till svarta närmast som välgörenhet.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-01-25.
