Godheten – Michael Tapper

Sverige 2013. Regi: Stefan Jarl. Medverkande: Thommy Berggren, Richard Wilkinson, Kate Pickett, Mikael Nyberg, Jacob Bursell. Längd: 1.29.

I likhet med en rad amerikanska dokumentärer det senaste decenniet, tar Godheten upp kapitalismen som utmaning av det grundläggande samhällsbegreppet, byggt på tanken om gemenskap och solidaritet. Han inleder med Olof Palmes tal 1975 om välfärdsprojektets förverkligande av demokratin i tre steg, först den politiska demokratin (allmän rösträtt), sedan den sociala (jämlikhet) och därefter den ekonomiska (inflytande på arbetsplatserna).

Man behöver inte vara statsvetare för att se hur den ekonomiska demokratin har kvävts i sin linda, den sociala är på snabb avveckling och den politiska har urholkats till en allt tommare formalitet. Men någon filosofiskt övergripande analys av kapitalism kontra demokrati, som i The Corporation, blir det inte. Inte heller en studie i den nya abstrakta finansbubbleekonomin, som i Enron – The Smartest Guys in the Room eller Inside Job.

I stället får Thommy Berggren improvisera några sketcher om dagens rövarbonusar utifrån Molières fars Den girige. Det blir banalt och plakataktigt, som Peps Perssons låt ”Falsk matematik” under eftertexterna. Sketcherna varvas med kommentarer från bland andra två ekonomijournalister på Svenska Dagbladet och författarna till den omdiskuterade boken Jämlikhetsanden, medicinprofessorerna Richard Wilkinson och Kate Pickett.

Många tankeväckande och bra saker formuleras, men vi har hört det förut och istället för kreativ, engagerande iscensättning ger filmen oss ett monotont flöde av talande huvuden. De inflikande naturbilderna förmedlar en vagt romantisk längtan som just inte tillför något i sammanhanget.

Utan vare sig fokus eller struktur är avsikten visserligen klar – suveränt sammanfattad av Martin Kellermans affisch – men Stefan Jarls berättande i förblir outgrundligt i sin enformighet.