Från dödkött till antiklimax

Mons Kallentoft
Vindsjälarvinsjälar
Forum

Bokomslaget, förlagets och författarens hemsida – samtliga framhåller den kommersiella succén för romanserien om kriminalinspektör Malin Fors i Linköping, idag översatt till 29 språk. Det kan, som jag visade i min avhandling Snuten i skymningslandet: Svenska polisberättelser i roman och film 1965–2010, vara en vinnande taktik eftersom bästsäljarstatus ofta rättar in kritiker i hyllningsledet. Men att döma av Mons Kallentofts sjunde och senaste titel i serien tvekar åtminstone jag att stämma in i kören.

Författaren sätter nämligen en ära i att flyta ut på bredden snarare än att borra sig inåt. Berättelsen i Vindsjälar stannar regelmässigt upp vid de mest perifera av romanfigurer och de mest banala av iakttagelser. Endast ett försvinnande litet fåtal av dem har emellertid någon bäring på mordintrigen, samtidsskildringen, personteckningen av Malin Fors eller på den samhällskritik – här: skandalerna kring privata vårdföretag – som Kallentoft i en aktuell intervju om boken i Smålandsposten märkligt nog säger sig inte ha ambitionen att göra.

Undra på att ingredienserna och särskilt den plakatartade udden mot välfärdsstatens dödgrävare känns som ett ogenomtänkt collage av uppslag och infall? Därför överraskar det knappast att upplösningen av den gammaldags deckargåtan i lånta polisromankläder blir till en rungande antiklimax. Sambandet mellan offer och förövare i Malin Fors utredning av mordet på en obekväm patient på ett Carema-liknande vårdboende får ingen intressant litterär gestaltning och därigenom ingen djupare resonans.

I skarp kontrast till den journalistiskt verbdrivna och kärnfulla prosan hos Sjöwall-Wahlöö med efterföljare är Vindsjälar packad med adjektiv och adverb. Förgäves söker man efter underhållande formuleringskonst, påhittig metaforik eller – kanske mest förödande – spänning. Om allt dödkött av ovidkommande utvikningar skalades av skulle återstoden knappt räcka ens till en novell.

Det är förstås möjligt att Vindsjälar är en tillfällig svacka i ett annars rikt författarskap, fast ingenstans i boken syns ens en antydan av ett sådant.

© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-11-06.