USA/Storbritannien/Qatar 2012. The Reluctant Fundamentalist. Regi: Mira Nair. Skådespelare: Riz Ahmed, Kate Hudson, Liev Schreiber, Keifer Sutherland. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.10.
Lahore, Pakistan. En amerikansk universitetsprofessor kidnappas av islamistiska fundamentalister. Samtidigt på en överklassfest tar den unge universitetslektorn Changez Khan (Riz Ahmed) emot bilder på sin mobil som antyder att han kan ha något med brottet att göra.
Om det varit scener ur en amerikansk actionproduktion, som ”kriget mot terrorn”-showen 24, hade det inte funnits någon tvekan om tolkningen. Men Den ovillige fundamentalisten visar sig snart vara en skolboksillustration i hur skenet kan bedra. För när reportern Bobby Lincoln (Liev Schreiber) någon dag senare intervjuar Khan på ett studentkafé rullas en helt annan historia upp, innan också intervjun avslöjas som något helt annat.
Huvuddelen av filmen utgörs dock av Khans berättelse, en klassisk amerikansk framgångssaga om hur han på akademiska meriter, driftighet och talang rekryteras till Wall Streets finanssektor under 1990-talet. Att hans mentor Jim Cross spelas av Keifer Sutherland, stjärnan i 24, är ingen slump. Khan förstår nämligen strax att han blivit en frontsoldat i den amerikanska ekonomins motsvarighet till den militära elitstyrkan Navy Seals.
Snart turnerar han runt världen för att maximera vinsten i multinationella företag, oavsett samhälleliga eller mänskliga konsekvenser. För Cross är jobbet en del av en nyliberal frälsningslära, den enda vägens politik. En antihumanistisk fundamentalism som senare ekar i Khans möte med islamister när återvänder hem efter den elfte september 2001.
Mira Nairs (Monsunbröllop) filmatisering av Moshin Hamids bästsäljande roman är inte så konstnärligt påhittig men har gjort en del intressanta förändringar, främst i porträttet av Khans amerikanska älskarinna Erica (Kate Hudson). Romansen använder sig av skådespelarnas ikoniska status som popkändisar – Ahmeds bakgrund som hiphopartisten Riz MC och Hudsons som Hollywoodbrat. I romanen utvecklas Ericas inåtvända fantasivärld till psykos, medan Nair i en utsökt ironi över västvärldens kulturklimat utvecklar den till ett rasistiskt konstprojekt i tiden.
Den nya vågen av etniskt hat talar om kultur i stället för hudfärg men ekvationen är densamma: Khan är kulturellt förutbestämd till fundamentalist, och alla försök att bemöta anklagelserna ses med än mer misstänksamhet eftersom han då är smygfundamentalist. Logiken känns igen från antisemitismens historia.
Styrkan i Den ovillige fundamentalisten ligger i de sammansatta och allt annat än behagsjuka rollporträtten av människor som historiens fångar i en värld som gjorts svartvit av krigstrummornas propaganda om gott mot ont, civilisation mot barbari, vi mot dem. En värld där människor förminskas till stereotyper av den Den Enda Vägens fundamentalism, som berövar oss rätten till oss själva och våra livsval.
© Michael Tapper, 2013. Sydsvenska Dagbladet 2013-05-03.