Croodarna – Michael Tapper

USA 2013. The Croods. Regi: Kirk De Micco, Chris Sanders. Röster i originalversionen: Nicolas Cage, Emma Thompson, Ryan Reynolds, Cloris Leachman. Svenska röster: Tommy Nilsson, Frida Sandén, Göran Gillinger, Irené Lindh. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.38.

När regissörerna bakom Zuperzebran och Lilo & Stitch slår sina skallar ihop uppstår en både speedad och psykedelisk men komiskt enkelspårig variant av Familjen Flinta. Berättelsen om en stenåldersfamilj som i fasa för allt som rör sig spenderar större delen av sin tillvaro instängd i en mörk grotta skulle kunna vara en metafor för vår paranoiamarinerade tid efter den elfte september 2001. Men i stället blir det en metafor för kodordet på dagens arbetsmarknad: flexibilitet.

Familjen Crood – en lätt omskrivning av ”crude” (= rå, grov, enkel) – har svårt att ställa om när kontinenterna flyttas och marken kring dem ödeläggs av jordbävningar och vulkanutbrott. Först när en ung och utvecklingsoptimistisk man, som både kan göra upp eld och tillverka skor, tar med dem på ”vandringen mot ljuset” letar sig upplysningens ljus också in under Croodarnas låga pannben.

Att deras vandring följer solen västerut mot en kustremsa som liknar Kalifornien är knappast en slump. Där har det västerländska framtidslandet legat sedan de senaste 200 åren. På vägen korsar man en skräckflora och fauna karikerad på Avatar, men väl framme ser det välbekant och snällt ut.

Tyvärr hänger filmmakarna inte med i vandringen utan verkar fastna i asfaltsjöarna på vägen. Förutom ett par snygga 3D-effekter och några enstaka slapstickinslag är filmen svältfödd på såväl humor som tekniskt och berättarmässigt nytänkande.