War Horse – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Steven Spielberg. Skådespelare: Jeremy Irvine, Emily Watson, Peter Mullan, David Thewlis. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.26.

Steven Spielberg kan inte göra skräp, därtill är han alltför rutinerad och hans skådespelare alltför duktiga. Men denna känslomässigt steroidpumpade hästopera efter en roman och en teateruppsättning är så pompös och dramatiskt övertydlig att det bitvis blir skrattretande. Särskilt som John Williams musik i varje nanosekund skriver oss på näsan om vilka känslor vi bör, nej ska, ha.

Redan upptakten 1914 i en by i brittiska Devon slår slint. Spielberg låter då samtliga invånare samlas för att i timmar se på när titelhästen Joey och tonårige Albert (Jeremy Irvine) plöjer upp en stenig åker. Den uppskruvade orkestreringen av en så alldaglig händelse på landsbygden innan traktorn blev vanlig gör dock scenen mer krystad än fantastisk. Och med snyftarvolymen fastsvetsad på max tappar man nyanserna.

För väl på första världskrigets slagfält reduceras fasorna till en dekorativ bakgrund för filmens alla tårfyllda möten och farväl. Bakom båda sidorna i skyttegravskriget får alla som kommer i kontakt med Joey ett slags religiös upplevelse som gör dem till bättre människor. Det gäller till och med den tyska fienden, som tar honom till fånga. Endast en synnerligen förhärdad tysk underofficer – märkligt nog med tanke på filmens tonläge inte dåvarande korpral Hitler – vill arbeta Joey till döds.

Återföreningen mellan Joey och Albert ser ut som en parodi på ridåfallet i en kärleksmelodram, då hela världen samlas kring det romantiska parets slutkyss. Fast man nöjer sig inte med det utan drar ut på attacken mot tårkanalerna genom att sätta in ytterligare tjugo minuter av hot mot lyckan.

Jämförelser med klassisk hollywoodfilm blir synnerligen malplacerade eftersom dåtidens producenter skulle ha kapat speltiden med en timme och beordrat en ommixning av ljudspåret så att publiken fick andningspauser av tystnad. Resultatet hade blivit en bättre film.